Det hundratal stadsstater, som i slutet av 600-talet f.Kr. utgjorde Grekland, bands samman av språk, historia, kultur och religion. Det fanns få ansatser att förena städerna till större regioner eller ett land under en regering. I stället kan sägas att fiendskapen mellan många stadsstater var intensiv, och detta gällde även de två största: Sparta och Aten.

Sparta hade på grund av inrikespolitiska kriser och motsättningar mellan samhällsgrupper genom lagstiftaren Lykurgos förvandlats till historiens kanske mest extrema totalitära samhälle, där alla medborgare ägnade sina liv åt militär träning och verksamhet, medan allt nödvändigt arbete i jordbruket och hemmen sköttes av slavar (heloter). Ungdomarnas och medborgarnas liv var helt underkastat kollektiv disciplin. De män som inte klarade den grundläggande medborgerliga och militära träningen och därför inte godkändes som medborgare kunde forma sina liv och välja yrken i samhällets utkanter. Religionen utgjorde en dominerande faktor i samhället.

Aten upplevde, som även Sparta upplevt tidigare, mycket stora motsättningar mellan samhällsgrupper och familjer/klaner. Ett mindre antal ledande familjer dominerade det politiska livet och lagstiftningen, och åtnjöt stora privilegier. Bönderna hade på 500-talet under ekonomiska nedgångsperioder tvingats låna av rika långivare för att klara livet och många hade förvandlats till slavar när de inte kunde sköta amorteringar på lånen. Motsättningarna mellan samhällsgrupperna tvingade fram valet av en lagstiftare – Solon – som fått fullmakt att genomföra kraftiga reformer och ändra stadens/regionens författning i syfte att eliminera – eller i alla fall kraftigt minska – konflikterna mellan kategorierna.