Enligt en populär definition är poesi ”en liten ordmaskin”, en beskrivning som citerats flitigt och med gillande under de senaste decennierna. Det finns olika versioner av uttrycket. William Carlos Williams talade om ”en liten (eller stor) maskin gjord av ord”.

När jag skrev in frasen om poesi som ”en liten ordmaskin” på Google fick jag 530 miljoner träffar. Ett kortlivat poesimagasin i Birmingham använde frasen till och med som sitt namn.

Definitionen är rimlig, eller hur? Är det trots allt inte precis vad en dikt är? På sätt och vis är det så, ja, den är en ”liten ordmaskin”, och man skulle kunna säga att långa dikter, som epos, skulle kunna kallas ”stora ordmaskiner”.

Men en sak är säker, vilket framgår av hänvisningen till William Carlos Williams och andra som förespråkar denna idé: att definiera en dikt som ”en liten ordmaskin” är i hög grad en modernistisk och postmodernistisk konstruktion. Det är inget som de i gamla tider, eller de som hyllar den klassiska traditionen, skulle ha kommit på, om det inte var menat som ett hån.

Poesi trivs med metaforer. Som Aristoteles konstaterade: ”Det absolut bästa är att vara en mästare på metaforer. Det är det enda man inte kan lära sig av andra, och det är också ett tecken på genialitet, eftersom en bra metafor innebär att man intuitivt uppfattar likheterna mellan olikartade saker.”

På så sätt finner vi genialiteten hos poeter och poesi, och naturligtvis även hos vissa vetenskapsmän. Var det inte Einstein som först uppmärksammade likheten – eller ekvivalensen – mellan materia och energi? När vi säger att poesi är ”en liten ordmaskin” använder vi alltså en metafor för att beskriva vad den är. Alla metaforer slutar dock att vara relevanta vid någon punkt; vad någonting liknar är inte vad det faktiskt är.

Som Aristoteles sade: ”Det absolut bästa är att vara en mästare på metaforer.”

För att se hur ordmaskinen som metafor inte fungerar behöver vi bara ta en titt på ett trivialt alternativ: Korsordet är också ”en liten ordmaskin”, och även en ordbok är ”en liten (eller snarare stor) ordmaskin”. Men där har vi problemet. Korsord och ordböcker är till stor del verk som bygger på logik och intelligens, inte på fantasi.

När vi därför börjar att alltför vanemässigt referera till dikter som ”små ordmaskiner”, minskar vi deras status, omfång och påverkan. Vi placerar dem inom området för saker som vi vet allt om och kan kontrollera. Kort sagt, efter att ha konstaterat att definitionen har ett visst mått av sanning, inser vi alltså att den bara är en halvsanning – mindre än en halvsanning – eftersom denna speciella metafor i grunden förringar poesin.

Människorna i gamla tider betraktade poesi annorlunda. I Homeros verk presenteras poeten Demodokos på följande sätt (Odysséen 8. 62–64, översättning Erland Lagerlöf):

Härolden trädde nu in med den älsklige skalden vid handen.

Sångmöns älskling han var, men hon ont med gott honom givit,

rövat hans ögons ljus, men skänkt honom ljuvliga sången.

Vem var Demodokos? Poeten som var Sångmöns älskling. Andra översättningar lyder, som ”Sångmön favoriserade” och till och med ”som Sångmön älskade mer än alla andra”. Låter detta mekaniskt och smått? Tillverkade Demodokos en liten ordmaskin?

Och lite längre fram i Odysséen ser vi poetens påverkan på en i publiken (Odysséen 8. 84–87):

Härom den frejdade sångaren kvad, men den ädle Ulysses

grep då med händerna tag i den purpurfärgade manteln,

över sitt huvud den drog och skylde sitt manliga anlet,

skygg för att låta Faiakerna se, att tårar han fällde. 

Här beskrivs Odysseus – en kraftfull krigare – och ändå reducerar poesin honom till ett känslosamt vrak när han konfronteras med sitt förflutna i Troja på ett sätt som inget annat på långt när kunde göra eller dittills hade gjort. Det gör också att han avslöjar sitt sanna jag för kung Alkinoos, vilket han fram till dess hade dolt.

Det är därför inte konstigt att när Orfeus sjöng – Orfeus, den fulländade grekiske poeten och sångaren – avstannade hela underjordens alla aktiviteter, och till och med döden lät en av dess fångar (Eurydike) gå fri.

Hittills har exemplen på vad poesin kan åstadkomma (känslomässig katharsis) och var den kommer ifrån (Sångmön, en gudinna) inte förklarat för oss vad den är; vi har inte fått någon förenklad bild där ”en liten ordmaskin” säger oss allt vi behöver veta om poesi. Men nu förnimmer vi åtminstone poesins storhet, betydelse och sublimitet. I sin Life of Milton försökte Samuel Johnson ge en definition av poesi, men hans bästa kommentar om poesi finns i James Boswells ”The Life of Samuel Johnson”:

Boswell: Vad är poesi?

Johnson: Det är ju mycket lättare att säga vad det inte är. Vi vet alla vad ljus är; men det är inte lätt att säga vad det är.

Hellre än att gå bet på att försöka definiera något som vi annars automatiskt kan känna igen genom vad det har för effekter på oss, måste vi fråga oss varför modernisterna och postmodernisterna gillar sin banala definition så mycket och drar fram den så fort de får ett tillfälle?

Modernisternas och postmodernisternas strävan är tyvärr en del av den allmänna konspiration som stadigt växer sig starkare och aggressivare: att reducera livets mening till meningslöshet, att se till att kosmos självt aldrig någonsin kan betraktas som något annat än en maskin. Och varför skulle de vilja göra detta? Därför att en maskin är livlös. Och livlösa maskindelar är utbytbara mot andra likadana – det vill säga jämlika – delar. De söker desperat den ”jämlikhet” som kommer av att inte ha några gudar eller gudinnor, ingen som överskrider verkligheten vars auktoritet vi måste underordna oss.

Babylonierna behövde inga gudar för att nå upp till himlen, för de kunde klara det själva, genom sina egna projekt.

Hur bisarrt det än låter är idén om att reducera poesin till en liten ordmaskin faktiskt som den urgamla önskan att bygga Babels torn. Babylonierna behövde inga gudar för att nå upp till himlen, för de kunde klara det själva, genom sina egna projekt. I kristna termer är detta pelagianism i form av poesi. Pelagius var den store kättaren från det fjärde århundradet som fördömdes av Augustinus. I huvudsak trodde Pelagius på det som upplysningsrörelsen trodde på, nämligen att det inte är genom tro (på en transcendent verklighet) som människor räddas, utan att de kan klara allt på egen hand, genom sin egen fria vilja, sin utbildning och sina framsteg.

I dag finns det ett slags modern jämlikhetstanke i allt detta. Om poesin är en liten ordmaskin kan väl vem som helst bli poet? Det är bara att klottra ner några ord och voilà: du har en dikt! Vem behöver en Sångmö? Vem behöver vara Sångmöns favorit, avgudad och älskad av Sångmön? Ingen. Vi behöver väl inte allt detta himmelska hokus-pokus?

Och detta förklarar varför så mycket samtida poesi, och till och med prisbelönad och akademisk poesi, är så fruktansvärd; ja, egentligen inte fruktansvärd – bara inte poesi. Men visst, dessa dikter är exempel på små ordmaskiner.

Lärdomen av detta är tydlig: Undvik dessa skadliga definitioner av poesi och även de poeter som skriver under på dem. Vi måste hitta de sanna poeterna som avslöjar vårt sanna jag för oss. Det är där den bestående storheten finns.

James Sale är entreprenör, författare och poet.