Att på ålderns höst bli förälder på nytt är behäftat med sina sidor. Samtiden stormar liksom in i ens liv, i form av föräldragrupper, barnavårdscentraler, pedagogiska idéer, värdegrunder och hembesök. Har man hunnit vänja sig vid att stilla dricka sitt livs vatten väntar en kallsup. Låt mig börja med en tid efter konceptionen men innan födseln. Föräldragruppen. Kallelser har skickats ut, myndigheter har med berörda medborgares villiga assistans tagit reda på att ett barn ska komma att födas. Den blivande modern drar med sig den motvillige mannen, som dels redan vet vad som väntar vid en tillökning och dels utvecklat en misstänksamhet mot förmynderi i största allmänhet. De blivande mödrarna samlas i grupper, männen leds in i ett annat rum. Vi sitter kring ett runt bord, ett antal yngre män samt denne något äldre man. Den lika hurtiga som av gammal vana barska barnmorskan förklarar att de papper med frågor som ligger framför oss är papper som ligger framför oss med frågor som vi inom gruppen skall samtala kring. Vad är vi rädda för? Vad känner vi, inför födseln, inför att bli pappa? Är det spännande? Tror vi att vi kan klara av att vara förälder? Känner vi att vi vet hur vi skall stödja den blivande modern? Hur är det med andningsövningarna? Har vi övat på dem?

På bordet finns inplastade A4 med stora emojis med smileys på. En med ett stort leende, en med ett lite ledset leende, en som gråter, och en som ser rädd ut. Dem ska vi använda för att uttrycka våra känslor, förklarar den gamla barnmorskan, som slutat förlösa barn och i stället hjälper vuxna män att förbli omyndigförklarade. Är det något ni undrar över? frågar hon, innan hon ska till att lämna oss åt vårt öde. Jag viftar med emojien med det stora leendet och noterar av de unga männens reaktioner att det finns hopp om den unga generationen.