Många av bristerna i dagens skola – exempelvis dålig funktionell läsförmåga, brister i aritmetiskt kunnande, väsentliga problem avseende uppförande och ordning – har en djup förankring i socialdemokratisk ideologi.

En tidigare socialdemokratisk vice utbildningsminister på 60–70-talet, Sven Moberg, uttalade att syftet med samhällets omläggning och därmed skolundervisningen var att ”framskapa den rätta människan för det nya samhället. Den nya skolan avvisar individualiteten … konkurrens, och barnen lärs att arbeta i grupper. De löser problemen tillsammans, inte var för sig. Den grundläggande tanken är att de … betraktas som medlemmar i ett samhälle, individuell inställning motarbetas.”

Numera vågar dock inte politikerna tala lika fritt som Moberg, men hans inställning finns kvar, och då blir alla dysfunktionella komponenter i den socialdemokratiska skolpolitiken förklarliga. Och dessa policies kvarhålls krampaktigt, även om de empiriskt visat sig vara skadliga för barnens lärande. Urvalet av till exempel pedagogik blir därmed självfallet vridet åt det håll som möjliggör stor vänsterpåverkan på barnen. De angivna sakliga skälen för vald pedagogik kan ofta antas vara garnityr, eftersom man inte kan uttala sig om huvudskälet för sitt val. Att man därmed skadar elever genom brister i pedagogiken ses nog med denna inställning som beklagligt, men egentligen rätt likgiltigt. Frågan är hur en sådan syn egentligen skiljer sig från attityden till motståndare hos en sovjetisk kommunistledare: ”Man kan inte göra omelett utan att krossa ägg.”