Mycket i uppbyggnaden av det svenska samhället bygger på kollektivism. Det innebär vanligen att individen på olika områden berövas sin handlingsfrihet, det vill säga rätt att besluta, och att man tar liten hänsyn till hennes speciella önskemål och behov. I denna artikel tar vi skolan som ett exempel.

I skolan underordnas individen i mångt och mycket gruppen och hennes utveckling sätts inte i förgrunden utan i stället gruppens. Skolans inriktning syns ibland mindre vara att utveckla eleverna och deras kunskap än att forma dem till lämpliga medlemmar i ett samhälle präglat av viss fientlighet mot individualism.

Grundskolan har också av det skälet utvecklats till ett av socialdemokratins största misslyckanden. Enligt partiets egen uppfattning ses dess politik kanske som framgångsrik eftersom man delvis fått den likformighet och nivellering som partiets skolpolitiker önskade. Fiaskot beträffande lärande och undervisningens kvalitet är i dag dock uppenbart och detta åstadkommer en avsevärd skada på förutsättningarna för Sverige att vidmakthålla en hög och växande standard. Men dessutom offrar man människors potentiella intellektuella kapacitet på ett allvarligt sätt, eftersom den inte får utvecklas i skolan. Skolsystemets olämpliga uppbyggnad och styrning har då medfört, att mängder av svenska barn har skadats och skadas i dag av detta.