Kompetensutvisningarna: Rättvisa och sunt förnuft – inget för Sveriges rättssystem


I dag rapporterar Epoch Times om den indiske IT-ingenjören Hemant Gondane, som står inför utvisning på grund av Sveriges stelbenta arbetsrättslagar, trots att han är skötsam, har fast jobb och dessutom kompetens som är efterfrågad i Sverige.

En av Hemants egna funderingar kring detta är varför myndigheternas och domstolens handlande tycks så frikopplat från rättvisa och sunt förnuft.

– Det finns lagar, men allting kan inte specificeras i lagarna. Man måste kunna fatta beslut baserat på universella principer om vad som är rimligt och rättvist, säger han.

Det håller troligen rätt många svenskar med honom om, men problemet är att i modern svensk rättstradition är den här sortens resonemang poänglösa. Sveriges rättssystem, till skillnad från de flesta andra västerländska demokratier, har nämligen byggts upp utifrån rättspositivistiska principer. Vad innebär det?

Väldigt förenklat: Det finns ingenting som är ”rätt” eller ”fel” i något slags högre mening. Det som är ”rätt” är de enskilda lagarna som en majoritet i riksdagen fattat beslut om. Svenska domare, till skillnad från exempelvis franska eller danska, letar inte efter svaren på svåra frågor i första hand i prejudikat, analogier, principer eller sunt förnuft – de försöker tolka exakt vad den ansvarige ministern menade, genom att studera förarbetena till lagen. Behändigt, kan tyckas, men det gör i någon mån domarnas egen visdom, och samhällets samlade visdom, irrelevant.

Det här är en sällan belyst men extremt viktig sak om man vill förstå varför svenska domstolar kan fälla så till synes absurda domar emellanåt. Domstolarna befattar sig nämligen inte med vad som är moraliskt rätt, eller ens logiskt eller vettigt – deras jobb är bara att uttolka reglerna och följa dem.

Lagarna, i sin tur, ska bara maximera ”samhällsnyttan”, inte tillfredsställa någons känsla av rättvisa. Följaktligen har man bedömt att till exempel ekonomisk brottslighet är mer skadligt för ”samhällsnyttan” än våldsbrott, vilket gett de straffsatser som så många svenskar upplever som orimliga och orättvisa.

Det här har – och har haft – stora konsekvenser för Sveriges status som rättsstat och demokrati. För den som vill veta mer om det här rekommenderas en text från 1995 av Maciej Zaremba eller ett avsnitt från i höst av podcasten ”Dekonstruktiv kritik” som båda avhandlar det hela i detalj. Ett av många exempel som Zaremba tar upp är en man som försvarar sin fru mot en angripare och döms till högre böter än angriparen själv.

När andra demokratiska länder håller principen om domstolars oberoende högt är det just för att skydda de mänskliga rättigheterna. På något vis måste den enskilde individen kunna skyddas mot ett majoritetssamhälle som gått snett eller blivit förtryckande.

Men i Sverige, där vi inte trott på att någon ”rätt” skulle kunna existera utanför vad riksdagen har beslutat om, har den här åtskillnaden varit mindre viktig. Följaktligen har svenska domstolar inte heller alls varit lika självständiga som i andra västerländska demokratier, vare sig i hur domare tillsätts och avsätts eller i hur de förhåller sig till den av politiker stiftade lagtexten.

Det är viktigt att påpeka att den här rättstraditionen har växt fram parallellt med socialdemokratins dominans över Sverige under 1900-talet, med dess starka tro på ”vetenskaplighet” och social ingenjörskonst, och att den springer ur samma filosofiska tradition som marxismen. Rättspositivismen är liksom marxismen nihilistisk – den förkastar tanken på moral. Av det följer att makt – vare sig den växer ur en gevärspipa eller en riksdagsmajoritet – är det enda som egentligen räknas. Rättspositivismen som filosofi förkastar följaktligen också naturrätten, som är en viktig grund för de mänskliga rättigheterna, såsom de definieras av FN.

Det finns alltså inga ”rättigheter” utanför den existerande lagen. Vilhelm Lundstedt (1882-1955), professor i juridik, socialdemokratisk riksdagsman, och en av rättspositivismens förgrundsgestalter i Sverige, illustrerade det här tänkandet tydligt, genom att konstatera att påståendet om att en lag skulle kunna kränka en rättighet var ”lika meningslöst som en papegojas pladder”.

Hemant Gondane, som hade en mycket god uppfattning om Sverige som ett etiskt, rättvist och icke-korrupt land, förväntade sig naturligt nog att svenska myndigheter och domstolar ska kunna se till universella principer, vad som är rimligt och rättvist. Han trodde att svenska domare skulle se till det enskilda fallet och använda sin visdom. Det är troligen vad de flesta svenskar förväntar sig. Men många som får praktisk erfarenhet av det svenska rättssystemet får ett bryskt uppvaknande i det här avseendet.

Ansatser har gjorts, särskilt efter Sveriges inträde i EU, att börja göra upp med den här rättstraditionen, men enligt juristen Henrik Sundström i den ovan nämnda podcasten är framstegen sköra. Man välter inte flera årtiondens tradition över ända så lätt.