Kommunism och postmodernism: Ett samtal med Jordan Peterson, del 2
Kollektivism är tyranni förklädd till välvilja
Jordan Peterson har studerat kommunismen och postmodernismen och deras påverkan på västvärlden.


Jordan Peterson är klinisk psykolog och professor i psykologi vid University of Toronto. Ett av hans forskningsfält är religiös och ideologisk övertygelse, och han är mycket kritisk mot det marxistiska postmoderna tänkande som han menar genomsyrar en stor del av västvärldens institutioner. I ett samtal med Epoch Times delar han med sig av sina tankar kring detta.

Kollektivistiska regimer under kommunismen, fascismen eller socialismen sätter individens rättigheter lägre än det politiska systemets mål. Det är motsatsen till fria samhällen, som söker skydda individens rättigheter. Enligt kollektivistiskt tänkande ska individen tjäna statens intressen, och de som motsätter sig kollektivets intressen ska frysas ut eller elimineras.

Folk fås att följa kollektivistiska modeller dels genom att de framställs som om de är till för allas bästa, och dels genom att systemen identifierar olika ”fiender” som man kan enas emot.

Men kollektivism bygger på en dysfunktionell förståelse av vad det innebär att bry sig om andra, och på en snäv omtolkning av historien, menar Jordan Peterson.

Komplext att bry sig om

– Att bry sig om någon, eller en grupp, är en mycket komplicerad sak, konstaterar han. Det räcker inte att bara tycka synd om några för att de är förtrampade.

Kortsiktiga lösningar försöker göra det bra för människor i deras nuvarande tillstånd, medan långsiktiga lösningar siktar på att lyfta dem till ett annat tillstånd. Det är som talesättet om att om man ger en man en fisk hjälper man honom för stunden, men om man lär honom fiska – en process som kräver att båda parter anstränger sig – hjälper man honom för livet.

– Många av de strukturer som vi har för att hjälpa folk på ett långsiktigt vis kan slå tämligen hårt mot folk i det korta perspektivet, säger Peterson.

De värderingar kring personligt ansvar som ofta kopplas till konservatismen är inte ”varma och fluffiga dygder”, som Peterson uttrycker det.

– De är kalla, hårda, dömande dygder. De kräver att man gör sitt, exempelvis på sin arbetsplats.

Tanken är att folk ska ta ansvar för sina egna val och handlingar, och att respekt är något som måste förtjänas.

Det här är så klart inte absolut, påpekar Peterson.

– Om man vill ta hand om ett spädbarn som gråter krävs varm, omedelbar, impulsiv medkänsla, för det är ett problem som måste lösas genast, och lösningen ligger ju hos dig. Barnet är för varmt, för kallt eller hungrigt. Du kan lösa det omedelbart.

Men när det gäller de flesta frågor i samhället i stort så är saker och ting inte såhär enkla.

När det gäller de flesta frågor, som till exempel fattigdom eller att skapa möjligheter för alla individer att använda sin fulla potential, så krävs mycket mer än bara vänlighet för att saker ska fungera.

– Så att tänka på ett samhälle i positiv mening såsom drivet enbart av empati, vilket faktiskt är ett av de centrala argumenten hos de här postmoderna typerna – det är åtminstone det som driver en del av deras argumentation – är en absurd tanke. Det handlar inte i första hand om att man blandar ihop koncepten, utan att man inte ens identifierar och skiljer på dem, säger han.

– Det är väldigt, väldigt svårt att skapa fungerande strukturer som hjälper folk att blomstra individuellt och socialt över lång tid. Att bara vara empatisk kommer man ingenstans med. En treåring är empatisk. Och jag avfärdar det inte, empati är viktigt. Men som problemlösande mekanism har det väldigt, väldigt begränsad nytta.

Snäv omtolkning

För att se kollektivismens effekter behöver vi bara titta på dem som beslutade om kollektivets riktning, och hur det gick för dem som vägrade följa kollektivets intressen. Under de flesta regimer, från Lenin till Hitler till Stalin och Mao, har det lett till diktatur och brott mot mänskligheten.

Den kollektivistiska ideologi som man hittar i stora delar av västvärlden i dag står i fundamental opposition till de samhällen som den säger sig representera.

Detta ideologiska drag påverkades starkt av den franske filosofen Jacques Derrida, en av postmodernismens förgrundsgestalter, som hjälpte till att formulera den antivästliga filosofi som är hjärtat i dagens radikala vänster.

Med hjälp av samma slags kritik som den klassiska kommunismen använde, omdefinierade Derrida historiesynen genom att kritisera västerlandets religiösa traditioner, och genom en snäv omtolkning av historien, där förtryckta ställs mot förtryckare.

Den franske postmodernistiske filosofen Jacques Derrida.

Derrida myntade begreppet ”fallogocentrism” som beskriver mannens absoluta dominans, och som Derrida enligt Peterson ”såg som Västs centrala, axiomatiska position”. Derrida menade att den här dominansen inte bara gällde under upplysningstiden, utan även under de kristna eller judisk-kristna systemen innan upplysningstiden.

Derridas filosofi leder fram till tanken på att hela kulturen är mansdominerad, säger Peterson, som kallar det för en ”radikal förenkling av historien”.

– Den dominerades av ett mycket litet antal män. De flesta män var livegna, soldater, kanonmat, kolgruvearbetare som slet förskräckligt. De var i högsta grad lika förtryckta som kvinnorna i allmänhet av de fattiga omständigheterna.

Peterson tycker att Derridas tes ”inte är tillräckligt differentierad eller sofistikerad”.

– Fram till 1895 levde en genomsnittlig västerlänning på en dollar om dagen, i dagens penningvärde, säger han.

Genom historien har kungadömen stigit upp och fallit, och tillsammans med dessa skiften har samhällenas moraliska och medborgerliga sfärer också genomgått perioder av frihet och tyranni, tolerans och förföljelse. Imperierna gick också igenom perioder av integritet och korruption, välvilja och moraliskt förfall.

Så om man vill framhäva en viss berättelse så kan man lätt göra det genom att bara välja ut vissa exempel från vissa delar av imperiers utveckling. Vår syn på olika frågor förändras också utifrån de sociala glasögon som vi ser dem igenom. Omständigheter som är oss kulturellt främmande eller verkar mycket svåra utifrån vår standard var helt enkelt bara den tidens vardag och verklighet.

Men om man anlägger Derridas analys, menar Peterson, ”så behöver man inte gå särskilt långt tillbaka i tiden innan alla framstår som förtryckta, inte av det socio-kulturella systemet, utan bara genom hur vansinnigt hårt och svårt livet var.”

Motsätter sig indidviden

– Derrida var smart, absolut, och mycket av det han sade stämmer, säger Peterson.

Problemet är bara att hans perspektiv alltför ofta tas som absoluta sanningar – ett drag som man ofta återfinner i radikala vänsterideologier, som tror på att samhällen genomgår en evolutionär ”utveckling”, där just deras idéer är de ”utopiska”, och alla andra idéer är föråldrade och bör kastas bort.

En teori kan vara delvis korrekt, men bli inkorrekt om man tar den som något absolut.

Till exempel skulle vi kunna lägga fram teorin att ett träds löv är gröna – vilket är ett korrekt påstående – men om vi tar det som något absolut så blir det ett falskt påstående, eftersom olika arter kan ha olika färger på sina löv, och de kan också växla färg beroende på årstid. Så här blir det även med många radikala vänsterideologier, som försöker lägga fram absoluta tolkningar av olika frågor, och blir så rigida att de attackerar alla som säger emot dessa tolkningar.

Något som Derrida formulerade var att det finns ett nästan oändligt antal sätt att tolka en situation eller en text, något som visat sig delvis stämma, som till exempel inom artificiell intelligens, säger Peterson.

– Men han tog det här mycket längre. Han tog den idén i riktningar som jag inte alls tycker var lämpliga.

Framför allt plockade Derrida isär och kritiserade en grundläggande övertygelse som växt fram i det västerländska samhället, nämligen att ”individen, som talare, som kommunikativ kraft, är det lämpliga högsta värde utifrån vilket man bör bygga en kultur”, menar Peterson.

– Han plockade isär det och kritiserade detta. Jag skulle säga att det är en djupare kritik än till och med den marxistiska kritiken, som mest handlade om maktrelationer. Derrida gick djupare än så.

Denna djupa skepsis inför själva individen har på ett avgörande sätt färgat det postmodernistiska tänkande som dominerar många universitets humanistiska fakulteter. De bryr sig helt enkelt inte om individer, menar Peterson.

– Postmodernisterna som ockuperar universiteten är anti-individualistiska ända in i märgen. Så det är en del av anledningen till att de driver kollektivismen så hårt. De bryr sig bara om din gruppidentitet och inget mer.