loading

Jordan Peterson, kanadensisk klinisk psykolog och professor i psykologi, förklarar postmodernismens kommunistiska rötter i en intervju med Epoch Times den 15 juni 2017. Foto: Epoch Times
Jordan Peterson, kanadensisk klinisk psykolog och professor i psykologi, förklarar postmodernismens kommunistiska rötter i en intervju med Epoch Times den 15 juni 2017. Foto: Epoch Times
Opinion

Kommunism och postmodernism: Ett samtal med Jordan Peterson, del 1

Joshua Philipp

Jordan Peterson är klinisk psykolog och professor i psykologi vid University of Toronto. Ett av hans forskningsfält är religiös och ideologisk övertygelse, och han är mycket kritisk mot det marxistiska postmoderna tänkande som han menar genomsyrar en stor del av västvärldens institutioner. I ett samtal med Epoch Times delar han med sig av sina tankar kring detta.

Kommunism populariserades inte i västvärlden direkt under kommunismens flagg. Det kom till stor del i form av postmodernism, och dess syfte var att omforma våra värderingar och övertygelser utifrån de marxistiska tankarna om att kunskap och sanning är sociala konstruktioner.

Under postmodernismen har en ny våg av skepticism och misstro riktats mot filosofi, kultur och historia, samt alla övertygelser och institutioner som utgör grunden för de västerländska samhällena.

Jordan Peterson uttrycker det som att postmodern filosofi ”blev trendigt” på 70-talet ”efter att klassisk marxism, särskilt av den ekonomiska sorten, fallit i sådant vanrykte att bara en total usling kunde stödja det öppet”.

Peterson menar att det inte går att förstå dagens samhälle utan att se till den roll som postmodernismen spelar i det.

– Postmodernismen har på många sätt – särskilt som det har utvecklat sig politiskt – blivit det nya skinn som den gamla marxismen iklätt sig, säger han.

Till och med de franska intellektuella tvingades i slutet av 60-talet medge att kommunismen inte hade varit bra. Vad de då gjorde var att använda postmodernismen som förklädnad för sin ideologi – ett slags illusionsnummer.

– Ur det växte identitetspolitiken, och det spred sig som en löpeld. Marxismen predikade att det naturliga och ekonomiska landskapet är en kamp mellan det så kallade proletariatet och borgarklassen. Man hävdade att det ekonomiska systemet skulle förslava och trycka ner människor.

I praktiken blev det dock ännu värre under kommunismen, säger Peterson. I de olika delar av världen där kommunismen prövades ledde de till sammanlagt över 100 miljoner människors död under mindre än ett århundrade.

– Det var den mest destruktiva ekonomiska och politiska doktrin som mänskligheten någonsin uppfunnit, tror jag.

I dag får elever dock sällan lära sig ”katastrofens fulla omfattning”, som Peterson uttrycker det, i skolan.

– De studenter som jag undervisar vet vanligen ingenting om vad som hände i Sovjetunionen under Stalin och Lenin mellan 1919 och 1959. De har ingen aning om att miljoner, tiotals miljoner, människor dödades, och att många fler torterades och terroriserades av den regimen – och då har vi inte ens nämnt Mao.

När den klassiska marxismen blev omöjlig för många intellektuella började dessa postmoderna tänkare i stället bygga vidare på den.

– Det var ett trick: i stället för att ställa proletariatet mot borgarklassen ställde man den förtryckte mot förtryckaren. Det öppnade vägen för att identifiera vilka grupper som helst som förtryckta eller förtryckare, och fortsätta med samma narrativ fast under ett annat namn.

Nu handlade det inte längre specifikt om ekonomi, utan allt handlade om makt. Det är just denna aspekt som Peterson ser som så farlig med postmodernisternas tänkande.

– Om man diskuterar med någon som inte tror på något annat än makt, så är deras enda motivation att tillskansa sig så mycket makt som möjligt. För vad annat finns det? Det finns ingen logik, inget undersökande, ingen förhandling, ingen dialog, ingen diskussion, inget möte och ingen konsensus. Det finns bara makt.

Sedan 70-talet har identitetspolitiken, under postmodernismens flagg, expanderat snabbt på de västerländska universiteten. De dominerar totalt humanioran, som Peterson beskriver som ”död, såvitt jag kan se”, liksom en stor del av samhällsvetenskapen, menar han.

– Vi har offentligt finansierat extremt radikala postmoderna vänstertänkare som är besatta av att förstöra den underliggande strukturen i den västerländska civilisationen. Det här är inga paranoida vanföreställningar – de erkänner öppet att det är deras mål.

En viktig förebild för dessa tänkare är fransmannen Jacques Derrida, som enligt Peterson är den som slagkraftigast formulerat ”den anti-västliga filosofi som den radikala vänstern så ihärdigt driver”.

– De som bekänner sig till denna doktrin – den radikala, postmoderna kommunitaristiska doktrin som sätter rasidentitet, sexuell identitet, könsidentitet eller något annat slags gruppidentitet över allt annat – de kontrollerar större delen av den lägre och mellanliggande delen av de byråkratiska strukturerna, och även många regeringar. Jag tror inte att det går att överskatta faran i det här, och inte heller till vilken grad det redan infiltrerat vår kultur. 

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading

Jordan Peterson, kanadensisk klinisk psykolog och professor i psykologi, förklarar postmodernismens kommunistiska rötter i en intervju med Epoch Times den 15 juni 2017. Foto: Epoch Times
Jordan Peterson, kanadensisk klinisk psykolog och professor i psykologi, förklarar postmodernismens kommunistiska rötter i en intervju med Epoch Times den 15 juni 2017. Foto: Epoch Times
Opinion

Kommunism och postmodernism: Ett samtal med Jordan Peterson, del 1

Joshua Philipp

Jordan Peterson är klinisk psykolog och professor i psykologi vid University of Toronto. Ett av hans forskningsfält är religiös och ideologisk övertygelse, och han är mycket kritisk mot det marxistiska postmoderna tänkande som han menar genomsyrar en stor del av västvärldens institutioner. I ett samtal med Epoch Times delar han med sig av sina tankar kring detta.

Kommunism populariserades inte i västvärlden direkt under kommunismens flagg. Det kom till stor del i form av postmodernism, och dess syfte var att omforma våra värderingar och övertygelser utifrån de marxistiska tankarna om att kunskap och sanning är sociala konstruktioner.

Under postmodernismen har en ny våg av skepticism och misstro riktats mot filosofi, kultur och historia, samt alla övertygelser och institutioner som utgör grunden för de västerländska samhällena.

Jordan Peterson uttrycker det som att postmodern filosofi ”blev trendigt” på 70-talet ”efter att klassisk marxism, särskilt av den ekonomiska sorten, fallit i sådant vanrykte att bara en total usling kunde stödja det öppet”.

Peterson menar att det inte går att förstå dagens samhälle utan att se till den roll som postmodernismen spelar i det.

– Postmodernismen har på många sätt – särskilt som det har utvecklat sig politiskt – blivit det nya skinn som den gamla marxismen iklätt sig, säger han.

Till och med de franska intellektuella tvingades i slutet av 60-talet medge att kommunismen inte hade varit bra. Vad de då gjorde var att använda postmodernismen som förklädnad för sin ideologi – ett slags illusionsnummer.

– Ur det växte identitetspolitiken, och det spred sig som en löpeld. Marxismen predikade att det naturliga och ekonomiska landskapet är en kamp mellan det så kallade proletariatet och borgarklassen. Man hävdade att det ekonomiska systemet skulle förslava och trycka ner människor.

I praktiken blev det dock ännu värre under kommunismen, säger Peterson. I de olika delar av världen där kommunismen prövades ledde de till sammanlagt över 100 miljoner människors död under mindre än ett århundrade.

– Det var den mest destruktiva ekonomiska och politiska doktrin som mänskligheten någonsin uppfunnit, tror jag.

I dag får elever dock sällan lära sig ”katastrofens fulla omfattning”, som Peterson uttrycker det, i skolan.

– De studenter som jag undervisar vet vanligen ingenting om vad som hände i Sovjetunionen under Stalin och Lenin mellan 1919 och 1959. De har ingen aning om att miljoner, tiotals miljoner, människor dödades, och att många fler torterades och terroriserades av den regimen – och då har vi inte ens nämnt Mao.

När den klassiska marxismen blev omöjlig för många intellektuella började dessa postmoderna tänkare i stället bygga vidare på den.

– Det var ett trick: i stället för att ställa proletariatet mot borgarklassen ställde man den förtryckte mot förtryckaren. Det öppnade vägen för att identifiera vilka grupper som helst som förtryckta eller förtryckare, och fortsätta med samma narrativ fast under ett annat namn.

Nu handlade det inte längre specifikt om ekonomi, utan allt handlade om makt. Det är just denna aspekt som Peterson ser som så farlig med postmodernisternas tänkande.

– Om man diskuterar med någon som inte tror på något annat än makt, så är deras enda motivation att tillskansa sig så mycket makt som möjligt. För vad annat finns det? Det finns ingen logik, inget undersökande, ingen förhandling, ingen dialog, ingen diskussion, inget möte och ingen konsensus. Det finns bara makt.

Sedan 70-talet har identitetspolitiken, under postmodernismens flagg, expanderat snabbt på de västerländska universiteten. De dominerar totalt humanioran, som Peterson beskriver som ”död, såvitt jag kan se”, liksom en stor del av samhällsvetenskapen, menar han.

– Vi har offentligt finansierat extremt radikala postmoderna vänstertänkare som är besatta av att förstöra den underliggande strukturen i den västerländska civilisationen. Det här är inga paranoida vanföreställningar – de erkänner öppet att det är deras mål.

En viktig förebild för dessa tänkare är fransmannen Jacques Derrida, som enligt Peterson är den som slagkraftigast formulerat ”den anti-västliga filosofi som den radikala vänstern så ihärdigt driver”.

– De som bekänner sig till denna doktrin – den radikala, postmoderna kommunitaristiska doktrin som sätter rasidentitet, sexuell identitet, könsidentitet eller något annat slags gruppidentitet över allt annat – de kontrollerar större delen av den lägre och mellanliggande delen av de byråkratiska strukturerna, och även många regeringar. Jag tror inte att det går att överskatta faran i det här, och inte heller till vilken grad det redan infiltrerat vår kultur. 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad (föräldraledig)

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024