Den kinesiska regimen har sedan början av utbrottet av KKP-viruset hållit statliga mediereportrar i strama tyglar. En före detta reporter berättar för Epoch Times att de vill säkerställa att rapporteringen stämmer med det officiella narrativet.
Kanada-baserade Zhang Zhenyu, före detta reporter vid ifeng, en Hongkong-baserad medieutgåva som är pro-Peking, har avslöjat Pekings detaljerade instruktioner till runt 300 reportrar för kinesiska statliga medier som stationerats i utbrottets epicentrum, Wuhan, i utbrottets tidiga stadium i januari. Hans avslöjande baseras på hans källor som arbetar i Kinas industri.
Han säger att högsta prioritet för de här reportrarna på plats var att inte rapportera några negativa nyheter.
”Propaganda-team”
Varje större statlig nyhetsmedia i Kina har skickat reportrar för att delta i pressteamet i Wuhan. De ska stanna i staden tills utbrottet är över, enligt Zhang. Deras roll är så tydlig att de internt kallar sig själva för ”propaganda-teamet”, säger han.
Zhang säger att regimen har satt upp strikta regler för att hålla reportrarna i schack.
Regimens propagandaavdelning har beordrat reportrarna att följa Xinhua, China News Service och People's Daily, de tre främsta kinesiska statliga nyhetsmedierna, enligt Zhang.
Deras scheman är fulla av intervjuer med färdiga manus, och foton för varje reportage granskas noga av myndigheter innan godkännande.
Reportrarna har inte tillåtelse att lämna gruppen eller att avslöja var de befinner sig för någon utomstående. Ingen tillåts agera på eget initiativ, säger han. Deras scheman är fulla av intervjuer med färdiga manus, och foton för varje reportage granskas noga av myndigheter innan godkännande.
”Det så kallade pressteamet är en snara som är knuten runt varje reporters hals. … Man är tvungen att gå dit man ombeds att gå. De äter och bor tillsammans, och agerar tillsammans, vakar över varandra – det är i princip som ett fängelse”, säger Zhang i en intervju.
I normala fall i Kina behöver en reporter som går på fel politisk linje göra en självkritisk, skriftlig bekännelse och företaget går vanligen in för att skydda reportern, säger Zhang. Men genom att samla ihop reportrarna kan regimen effektivt göra sig av med det här skyddsnätet och kan direkt straffa den som tar ett steg åt fel håll.
”Förr skulle vi ha flytt under sådana förhållanden, men på ett ställe som Wuhan kan man inte fly även om man skulle vilja. De sitter helt enkelt fast med teamet.”
Pekings instruktioner
Pekings Cyberspace Administration of China, regimens främsta avdelning för internetcensur har i princip utfärdat fem riktlinjer för reportrarna, säger Zhang och citerar sina kontakter i Kina.
Först måste de flytta fokus från utbrottets allvar till att istället betona hur staden är på väg mot det normala tillståndet.
Reportrarna har också blivit tillsagda att inte rapportera nya fall för att undvika att skrämma upp människor, säger Zhang. Istället ska de öka rapporteringen om hur utbrottet har blivit värre i USA, för att rikta uppmärksamheten någon annanstans, och för att visa upp hur regimens sätt att hantera utbrottet är överlägset det hos demokratiska system utomlands.
Dessutom har man satt upp ett ”larmsystem” för att filtrera bort känsligt innehåll om utbrottet på internet, säger han. Ett dokument som nyligen läckt ut från provinsen Hubei visade att tjänstemän hade hyrt in åtminstone 1 600 censorer i området för att ta bort alla kritiska kommentarer och inlägg online så fort som möjligt.
Innan resan till Wuhan blev reportrarna varnade för att överträda villkoren; eventuella följder av deras misstag är en fråga om landets säkerhet, säger Zhang.
Reportrarna vågar inte diskutera sitt arbete ens med sina familjer, eftersom de vet att deras telefoner troligen är avlyssnade, enligt Zhang.
Kontroll av narrativet, från början till slut
Efter att mörkningen i början av utbrottet misslyckades och det spred sig utom kontroll började regimen stänga ner städer från den 23 januari, en drastisk åtgärd som gjorde allmänheten upprörd, säger Zhang.
Det kinesiska kommunistpartiet har två mål; att flytta ansvaret och att vända utbrottet till en möjlighet att glorifiera sig själva, säger Zhang.
Han säger att Beijing News, en statlig medieutgåva, fick en ”sträng varning” för att ha gjort ett mindre övertramp av de officiella samtalsämnena i deras rapportering av de snabbt uppbyggda provisoriska sjukhusen – ännu ett ämne som handplockades av myndigheter.
”Partiet löser inte problemet, utan försöker istället att göra sig av med de som har lyft frågan – det här är dikterat av deras system. Och att lösa problemet innebär att kontrollera den allmänna opinionen”, säger han.
Regimen har också hyllat reportrarna för de statliga medierna för sin rapportering av utbrottet.
Liao Jun, reporter för statliga Xinhua, var bland de första att rapportera om polisens förmaning av Li Wenliang, en av landets första läkare som varnade om faran med viruset.
Hon har också över 500 artiklar i sitt namn, där många repeterar regimens utsago att viruset kunde kontrolleras och att det inte var smittsamt under de första dagarna. Den 8 mars hyllade Peking Liao som en hjälte som ”går emot strömmen”.
”Det är lätt att föreställa sig hur många människor som står bakom henne för att hjälpa till att spotta ut sådana fattiga artiklar”, säger Zhang.
Han fördömer också regimens ihållande, aggressiva desinformationskampanj för att ge den falska bilden av att Kina är säkrare än resten av världen, och på så sätt lura kineser som är utomlands att återvända till Kina.
Den 24 mars publicerade China Daily en intervju med en student från Bangladesh som studerade i Wuhan och var ”frivillig” att stanna kvar i staden för att bekämpa utbrottet. Han kallade Kina för ”det bästa och säkraste stället i världen” och sade att viruset ”inte har något att göra med Kina”.
Nyligen designerade Trump-administrationen China Daily, liksom fyra andra statliga medieutgåvor, inklusive Xinhua och China Global Television Network som ”utländska missionärer” och kallade dem för ”det kinesiska kommunistpartiets explicita propagandaorgan”.
Som ett resultat av den här stämpeln skar man ner på antalet kinesiska reportrar som fick lov att arbeta på dessa mediers kontor i USA.
Som hämnd gick den kinesiska regimen ut med att de skulle utvisa amerikanska journalister baserade i Kina och som arbetade för The New York Times, The Wall Street Journal och The Washington Post.
Utrikesminister Mike Pompeo sade då att han beklagade regimens beslut att ”ytterligare begränsa världens förmåga till pressfrihet, vilket ärligt talat skulle vara bra för det kinesiska folket … i den här oerhört utmanande globala tiden, där mer information, mer transparens är det som kommer att rädda liv.”
Följ Eva på Twitter: @EvaSailEast
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
