Kapitel fem: Infiltration i väst (del 2)
Översättning i artikelserieform av boken "Hur kommunismens spöke styr världen"


Epoch Times publicerar här i artikelserieform en svensk översättning av boken "Hur kommunismens spöke styr världen". Den är skriven av samma redaktionella team som skrev "Nio kommentarer om kommunistpartiet". Om ni inte läst det rekommenderar vi att ni först läser förordet. Artikelseriens samtliga delar finns här.

Kapitel 5 (del 2): Innehåll

6. De nya djävulsdyrkande marxisterna

7. Vänsterns långa marsch genom institutionerna

8. Politisk korrekthet: djävulens tankepolis

9. Socialismens spridning i Europa

10. Varför faller vi för djävulens trick?

***

6. De nya djävulsdyrkande marxisterna

Mitt under 60-talets gaturevolutioner i väst fanns det en tänkare som avfärdade deras naivitet, uppriktighet och idealism. ”Om den verkliga radikalen märker att långt hår utgör ett psykologiskt hinder för kommunikation och organisation så klipper han håret”, sade han. Den mannen var Saul Alinsky, en radikal aktivist som skrev böcker, utbildade studenter och personligen övervakade hur hans teorier omsattes i praktik. Han skulle bli den ”para-kommunistiska” agitator vars inflytande var det mest skadliga under flera årtionden.

Alinsky dyrkade inte bara Lenin och Castro, han hade också lovord för djävulen själv. I sin bok ”Rules for Radicals” finns en efterskrift som lyder: ”Vi får inte heller glömma den allra första radikalen människorna känner, som gjorde uppror mot etablissemanget på ett så effektivt vis att han åtminstone vann sitt eget rike – Lucifer.”

Anledningen till att Alinsky bäst benämns som ”para-kommunist” är att han till skillnad från den gamla, politiska vänstern från 30-talet, och den nya, kulturella vänstern från 60-talet, vägrade att beskriva sina politiska ideal. Hans generella syn på världen var att den bestod av ”de som har”, ”de som har lite och vill ha mer” och ”de som inget har”. Han uppmanade ”de som inget har” att göra uppror mot ”de som har” med alla till buds stående medel och lägga beslag på rikedomen och makten för att åstadkomma ett helt ”jämlikt” samhälle. Han försökte ta makten på alla sätt han kunde, medan han samtidigt förstörde det existerande samhällssystemet. Han har kallats den postkommunistiska vänsterns Lenin, eller dess Sun Tzu. [1]

I ”Rules for Radicals”, som publicerades 1971, lägger Alinsky systematiskt fram sin teori och sina metoder för vad som kallas ”community organizing”, alltså att organisera olika samhällsgrupper. Bland annat uppmanar han till att inte dra ut för länge på en viss taktik, men att alltid hålla trycket uppe mot motståndaren. Han konstaterar att ett hot om en viss sak ofta är mer skrämmande än själva saken i sig, och att förlöjligande är människans mest kraftfulla vapen. Han rekommenderar att man väljer ett mål, fixerar det, gör det personligt och polariserar situationen. Essensen i hans ”regler” för radikaler är att man måste vara skrupelfri för att nå sina mål och ta makten. [2]

Alinskys till synes torra ”regler” för organisation visade sitt rätta ansikte när de omsattes i praktiken. 1972, medan Vietnamkriget pågick, höll den dåvarande amerikanske FN-ambassadören George H.W. Bush ett tal vid Tulane-universitetet. Studenter som var emot kriget frågade Alinsky om råd, och han sade att en vanlig protest troligen bara skulle leda till att de blev relegerade. Han föreslog i stället att de skulle sätta på sig Ku Klux Klan-dräkter, och när Bush försvarade kriget i Vietnam skulle de resa sig upp med plakat och säga ”KKK stöder Bush”. Studenterna gjorde det, och fick ”ett väldigt lyckat resultat och mycket uppmärksamhet”. [3]

Alinsky och hans följare genomförde bland annat två andra protester som de var mycket nöjda med. 1964 var Alinsky i konflikt med Chicagos stadsledning, och fick idén att låta 2 500 aktivister ockupera toaletterna på O’Hare-flygplatsen, som var en av världens mest trafiktäta flygplatser, något som skulle ha tvingat den att stänga. Men innan planen faktiskt genomfördes läckte han den till myndigheterna, som såg sig tvungna att förhandla. [4]

I ett annat fall var målet att tvinga företaget Kodak, som var den största arbetsgivaren i staden Rochester att öka andelen svarta anställda. Där kom Alinsky på en liknande taktik, som han riktade mot Rochesterfilharmonikerna, som var en viktig kulturell institution i staden. Planen var att köpa hundratals biljetter till aktivisterna och att de skulle äta en massa bruna bönor innan konserten, så att deras gaser skulle sabotera framförandet. Inte heller den här planen genomfördes, men hotet om den, liksom en del andra Alinsky-taktiker, förstärkte hans position i förhandlingarna.

Alinskys bok ger intryck av att han var en obehaglig, kall och beräknande individ. Hans ”community organizing” var i praktiken ett slags gradvis revolution. [5]

Det finns flera skillnader mellan Alinsky och hans föregångare. För det första var både den gamla och nya vänstern åtminstone idealistisk i sin retorik, medan Alinsky klädde av ”revolutionen” dess vackra kläder och avslöjade den som den nakna maktkamp det var. När han tränade folk i ”community organizing” brukade han fråga dem varför de organiserade sig. Somliga svarade att det var för att hjälpa andra, men då brukade Alinsky ryta till: ”Ni organiserar er för att ta makten!” [6]

I den träningsmanual som Alinskys följare använde stod: ”Vi är inte dygdiga för att vi inte vill ha makt. […] Vi är i själva verket ynkryggar om vi inte vill ha makten.” ”Makt är bra.” ”Maktlöshet är ondska.” [7]

Alinsky hade för det andra inte mycket till övers för 60-talets rebelliska ungdomar som öppet motsatte sig staten och samhället. Han betonade att man alltid, när det var möjligt, skulle ta sig in i systemet och bida sin tid för att kunna omstörta det inifrån.

För det tredje var Alinskys slutmål att undergräva och förstöra, inte att gynna någon grupp. Det innebar att det för att genomföra hans plan var nödvändigt att dölja det verkliga målet med lokala eller påhittade mål, som verkade rimliga eller harmlösa i sig, så att man kunde mobilisera stora människomassor till handling. När människor blir vana vid att mobiliseras är det senare relativt enkelt att mobilisera dem för att agera mot mer radikala mål.

I ”Rules for Radicals” skriver Alinsky: ”All revolutionär förändring måste föregås av en passiv, bejakande, icke utmanande attityd gentemot förändring bland massorna. […] Kom ihåg: När du väl organiserat folk kring något som ni alla håller med om, som att bekämpa föroreningar, då har ni en organiserad massa i rörelse. Därifrån är steget litet och naturligt till att bekämpa politiska föroreningar, Pentagon-föroreningar.”

En ledare från Students for a Democratic Society (SDS) som var djupt påverkad av Alinsky satte fingret på kärnan i att radikalisera protester: ”Saken är aldrig saken; det är alltid revolutionen som är saken.” Den radikala vänstern efter 60-talet var djupt influerad av Alinsky, och den tog reaktionerna på alla samhällsfrågor och riktade om dem till missnöje med det rådande systemet, som ännu ett steg på vägen för den revolutionära saken.

För det fjärde förvandlade Alinsky politik till ett gerillakrig utan begränsningar. När han förklarade sin strategi för ”community organizing” sade Alinsky till sina följare att de måste slå mot fiendens ögon, öron och näsa. I ”Rules for Radicals” skriver han: ”För det första, ögonen; om ni har organiserat en stor, massbaserad folklig organisation kan ni synligt paradera den framför fienden och öppet visa er makt. För det andra, öronen; om er organisation är liten, gör som Gideon: göm medlemmarna i mörkret, men skapa ett oväsen som får den som hör det att tro att din organisation har många fler medlemmar än den har. För det tredje, näsan; om din organisation är för liten för att ens föra oväsen, sprid en rejäl stank.”

För det femte betonade Alinsky i både sitt agerande och sin politik alltid den mänskliga naturens allra sämsta sidor, som lättja, girighet, avund och hat. Ibland vann deltagarna i hans kampanjer små segrar, men det gjorde dem bara ännu mer cyniska och skamlösa. För att kunna omstörta det politiska systemet och den sociala ordningen i fria länder ledde Alinsky gladeligen sina följare till moralisk bankrutt. Från det kan man ana att om han verkligen hade kommit till makten skulle han varken tagit hand om eller tyckt synd om sina före detta kamrater.

Årtionden senare skulle två framstående figurer i amerikansk politik som var djupt influerade av Alinsky öppna dörren för den tysta revolution som har omstörtat USA:s civilisation, traditioner och värderingar. Samtidigt skulle den sortens ohämmade och obegränsade gerillaprotester som Alinsky förespråkade bli populära i USA från 70-talet och framåt. Ett tydligt exempel var i Seattle 1999, då demonstranter mot Världshandelsorganisationen, WTO, kollektivt tog ett kräkmedel, vilket ledde till att de allihop kräktes på torget och konferenscentret. Andra exempel är ”Occupy Wall Street”-rörelsen och Antifa-rörelsen.

Det är värt att dra sig till minnes hur Alinsky gav sitt erkännande till Lucifer i ”Rules for Radicals”. Strax innan sin död sade han också i en intervju i Playboy att om han dog skulle han ”reservationslöst välja helvetet” och börja organisera proletariatet där, eftersom ”de är min sorts folk”. [8]

7. Vänsterns långa marsch genom institutionerna

Det var Antonio Gramsci, en känd italiensk kommunist, som först förde fram tanken på en ”lång marsch genom institutionerna”. Han fann att det är svårt att över en natt uppvigla troende människor till en revolution för att störta en legitim regering, så för att kunna genomföra en revolution måste kommunister förlita sig på ett stort antal fotsoldater som delar deras mörka syn på moral, tro och traditioner. Proletariatets revolution måste därför börja med att man korrumperar religionen, moralen och civilisationen.

Efter att gaturevolutionerna på 60-talet misslyckades började rebellerna gå in i den akademiska sfären. De fick sina examina och blev forskare, lärare, statstjänstemän och journalister, och sällade sig till samhällets huvudfåra för att genomföra den ”långa marschen genom institutionerna”. På så vis infiltrerade och korrumperade de det västerländska samhällets institutioner, som är livsviktiga för att upprätthålla moralen i samhället. Det inkluderar kyrkan, staten, utbildningssystemet, rättsapparaten, konstvärlden, media och frivilligorganisationer.

USA efter 60-talet är som en patient med en sjukdom, men som inte kan hitta orsaken. Para-marxistiska idéer har sjunkit in djupt i det amerikanska samhället och har spridit sig som metastaser.

Bland de många revolutionära teorier och strategier som har lagts fram, har en strategi som kallas ”Cloward-Piven” och som togs fram av två sociologer vid Columbiauniversitetet blivit den mest kända, och den har också prövats med viss framgång.
Kärnan i Cloward-Piven är att man ska använda det offentliga välfärdssystemet för att få staten att kollapsa. Enligt den rådande amerikanska politiken är det antal människor som har rätt till olika bidrag mycket större än de som faktiskt utnyttjar dem. Om man uppmanar eller rentav organiserar dessa människor till att utnyttja sina förmåner kommer statens resurser snart inte att räcka till.

Den konkreta implementeringen av den här strategin ser vi i organisationen National Welfare Rights Organization (NWRO). Enligt statistiken så mer än fördubblades antalet ensamstående föräldrar som fick bidrag mellan 1965 och 1974 – från 4,3 miljoner till 10,8 miljoner. 1970 gick 28 procent av staden New Yorks årsbudget till välfärdsutgifter. I genomsnitt gick det två arbetande personer på varje person som levde på bidrag. Från 1960 till 1970 steg antalet bidragstagare i staden New York från 200 000 till 1,1 miljoner. 1975 var staden i det närmaste bankrutt.

Cloward-Piven-strategins syfte är att tvinga fram en kris. På så vis kan den ses som en implementering av Saul Alinskys teorier – en av dem går ut på att ”tvinga fienden att följa sin egen regelbok”.

Sedan bolsjevikrevolutionen, under Lenins ledning, har kommunistpartierna varit bra på att intrigera. Med ett mycket litet antal människor har de kunnat skapa stora ”revolutioner” och ”kriser” som de sedan kunnat dra nytta av. Liknande saker händer i amerikansk politik. Till exempel är en del av den amerikanska vänsterns idéer så radikala att de framstår som obegripliga för de flesta. Varför tycks vissa lagstiftare och folkvalda till exempel representera minoriteter på ytterkanterna (som transpersoner) men ignorera frågor som är viktiga för majoriteten? Svaret är enkelt: De representerar inte den verkliga folkviljan.

Lenin sade en gång att fackföreningar är ”löpande band från kommunistpartiet till massorna”. [9] Kommunisterna märkte att om de kontrollerade fackföreningarna så kunde de kontrollera ett stort antal röster. Så länge som de kontrollerar rösterna kan de få de folkvalda att gå deras ärenden. Därför försöker kommunisterna ta kontroll över fackföreningarna, och därmed ett stort antal parlamentsledamöter och folkvalda, så att de i förlängningen kan få kommunismens omstörtande politik att bli vänsterns politiska program.

I sin bok ”The Naked Communist” skriver Cleon Skousen att ett av kommunisternas 45 mål är att ”fånga in ett av de politiska partierna i USA, eller båda”, och att det här är precis sättet man gör det på. Vanliga arbetare måste gå med i fackföreningar för att bevaka sina grundläggande rättigheter och intressen, och på så vis blir de deras redskap. Det är samma princip som när man betalar ”beskyddaravgifter” till maffian.

Trevor Loudons analys av hur kommunistpartier kapar demokratiska länder berör också det här. Loudon delar upp processen i tre steg:

Steg ett – Forma politiken. Under kalla kriget formulerade Sovjetunionen och dess allierade politik med sikte på de demokratiska länderna. Syftet var att infiltrera och upplösa dessa länder, att förvandla dem inifrån.

Steg två – Indoktrinering. Under kalla kriget tränades tusentals kommunister från hela världen varje år i Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna. Träningen fokuserade på hur man skulle använda arbetarrörelsen, fredsrörelsen, kyrkor och frivilliggrupper för att influera vänsterpartier i sina respektive länder.

Steg tre – Implementering. Efter kalla krigets slut började lokala socialist- och kommunistgrupper i västländerna spela en mer framträdande roll.

Efter 70- och 80-talet har ett stort antal amerikaner påverkats av kommunistisk ideologi som letat sig in i samhällets huvudström. De har endera engagerat sig i politik, utbildning eller akademisk forskning, eller gått med i frivilligorganisationer. De använde erfarenheter som ackumulerats under flera generationer för att omforma USA inifrån, och USA har nästan fallit i deras händer.
De demokratiska ländernas system skapades ursprungligen för människor som hade en viss moralisk standard. För dem som använder alla metoder för att nå sina onda mål har systemet många kryphål. Det finns åtskilliga på ytan helt legitima sätt att omstörta ett fritt samhälle.

I Kina finns det ett talesätt: ”Vi är inte rädda för att tjuvarna ska stjäla, vi är bara rädda för att de ska tänka på det.” Kommunister, och de som ovetande går deras ärenden, försöker omstörta det politiska och sociala systemet i fria samhällen på alla sätt de kan. Efter årtionden av planering och aktion har statsapparaterna och samhällena i USA och andra västländer nötts ner kraftigt, allt eftersom kommunistiskt tänkande och kommunistiska element tagit sig in i politiken.

8. Politisk korrekthet: djävulens tankepolis

Kommunistländer utövar strikt kontroll över vad människor får säga och tänka. Men sedan 80-talet har en annan sorts kontroll på det här området dykt upp i väst. Dessa tankepoliser härjar i media, utbildningssystemet och samhället i allmänhet i den ”politiska korrekthetens” namn, och försöker begränsa vad som får sägas och tänkas med hjälp av slagord och masskritik. Många har redan upplevt den onda kraften i den här sortens kontroll, men de har inte förstått dess ideologiska rötter.

”Politisk korrekthet”, är en fras som tillsammans med sådant som ”framsteg” och ”solidaritet” länge använts av kommunistpartier. Dess ytliga mening är att man ska undvika att använda diskriminerande språk mot minoriteter, kvinnor, handikappade och andra. Till exempel ska svarta kallas ”afroamerikaner” och indianer ska kallas ”amerikansk ursprungsbefolkning”, men man ska även kalla illegala invandrare för ”papperslösa” och liknande.

Den dolda meningen bakom politisk korrekthet är emellertid att man delar in personer i grupper utefter deras offerstatus. De som är mest förtryckta ska få mest respekt och artighet. Oavsett hur en individ beter sig, eller vad den har för förmågor ska ens omdöme baseras helt på ens identitet. Det är vad som också kallas ”identitetspolitik”.

Den här sortens tänkande är mycket populärt i USA och andra västländer. Enligt den här logiken är en svart, lesbisk kvinna förtryckt både utifrån ras, kön och sexuell läggning, och därmed högt upp när det gäller att vara ett offer. Omvänt så är en vit, heterosexuell man, enligt den här sortens offerpolitik, allra längst ner på totempålen.

Den här sortens klassifikation är precis som det som sker i kommunistländer, där individer delas in i sådant som ”fem röda klasser” eller ”fem svarta klasser” utifrån den rikedom och status de hade innan revolutionen, som i Kina. Kinesiska kommunistpartiet eliminerade eller förtryckte markägare och kapitalister för att de hörde till fel klass och angrep intellektuella som den ”stinkande gamla nionde”, och skanderade att ”de fattiga är de smartaste, adeln är dummast”.

Vissa grupper har en lägre politisk eller socio-ekonomisk position, och det har med komplexa historiska, sociala och individuella skäl att göra; det kan inte bara förklaras bort som förtryck. Men den politiska korrektheten ritar upp en artificiell gräns i människors tänkande. Den delar allting i två delar, där bara de som håller med om den politiska korrekthetens påståenden anses moraliska, medan de som inte håller med anklagas för rasism, sexism, homofobi, islamofobi och så vidare.

Universiteten, som borde främja en kultur av yttrandefrihet, har blivit mentala fängelser. Världen tystas ner, och det går inte att öppet och ärligt ta sig an ett stort antal politiska, ekonomiska och kulturella frågor. I den politiska korrekthetens namn knuffar vissa organisationer ut traditionell religion ur offentligheten, Dessutom har vissa länder utökat definitionen av vad som är som ”hat” eller ”hets”, infört denna definition i nya lagar och på så vis tvingat skolor, medier och internetföretag att rätta sig efter det. [10] Det här är ett steg mot samma sorters begränsningar av yttrandefriheten som finns i kommunistländer.

Efter valet i USA 2016 blev landet ännu mer polariserat. Demonstrationer bröt ut i större städer, och det blev allt vanligare att folk försökte begränsa andras yttrandefrihet. I september 2017 bjöds den konservative skribenten och debattören Ben Shapiro in för att tala vid Berkeleyuniversitetet, men den våldsamma Antifa-rörelsens hotelser fick tillställningen att spåra ur. Berkeleypolisen var beredd och skickade ut tre polishelikoptrar. Kostnaderna för säkerheten beräknades till 600 000 dollar. [11] En reporter frågade en ung demonstrerande student: ”Men första tillägget [till USA:s konstitution, vilket garanterar yttrandefrihet] då?”. Studenten svarade att det inte längre var ett relevant dokument. [12] Ironiskt nog var det just en strid för yttrandefrihet vid Berkeley som drog igång studentrörelsen i USA 1964. Nuförtiden använder vänstern sin yttrandefrihet till att försöka beröva andra en legitim plattform för att uttrycka sin åsikt.

I mars 2017 var samhällsvetaren Charles Murray inbjuden att tala vid högskolan Middlebury College i delstaten Vermont. När han var där blev han fysiskt attackerad, och en lärare från Middlebury College som var med honom skadades. I mars 2018 tog ledningen för Pennsylvaniauniversitetets juridiska fakultet bort läraren Amy Wax från vissa undervisningsuppgifter för att hon hade publicerat en artikel som var ”politiskt inkorrekt”. [13] Andra organisationer, som ger sig ut för att motverka hat och hets, har börjat kalla vanliga konservativa grupper för ”hatgrupper”. Dessutom har det förekommit fall där konservativa författare och forskare hotats när de skulle tala eller delta i olika aktiviteter. [14]

Vänsterns attacker på yttrandefriheten är inte en del av normal debatt mellan människor med olika åsikter. Det är kommunismens spöke som utnyttjar människor med dåliga avsikter, provocerar dem till att mörka sanningen och försöka begrava rättfärdiga, och till och med bara helt vanliga, röster. Politisk korrekthet handlar i praktiken om att ersätta upprätta politiska och moraliska standarder med avvikande sådana; det är djävulens egen tankepolis.

9. Socialismens spridning i Europa

Socialistinternationalen växte ur den Andra internationalen, som Engels grundade 1889. När den andra internationalen grundades fanns över 100 politiska partier världen över som hade sin grund i marxismen. Av dem var 66 socialistiska och socialdemokratiska regeringspartier i sina respektive länder. Namnet ”Socialistinternationalen” kom 1951, efter andra världskriget.

Det finns socialistiska partier som sprungit ur Andra internationalen överallt i Europa, och många av dem har blivit styrande partier. De tidiga socialisterna inkluderade Lenin, som uppmanade till våldsam revolution, men även personer som Kautsky och Burns, som förespråkade gradvis reform. Inom Socialistinternationalen var ”socialistisk demokrati” och ”demokratisk socialism” nästan utbytbara koncept. Båda tankarna går ut på att socialismen är det nya system som kommer att ersätta kapitalismen. I nuläget består Socialistinternationalen av 160 organisationer och medlemmar. Det är världens största politiska organisation.

PES, Party of European Socialists är också en samlingsorganisation för de socialdemokratiska partierna i EU-länderna och andra europeiska länder. Det är också verksamt inom Europaparlamentet, via S&D-gruppen.

I nuläget har PES 32 medlemmar från 25 länder i EU samt Norge, åtta biträdande medlemmar och fem observatörer – sammanlagt 45 partier. Det har en väldigt bred verksamhet. Det anger själv att dess huvudmål är att stärka den socialistiska och socialdemokratiska rörelsen i EU och Europa och utveckla nära samarbeten mellan partier, parlamentsgrupper och liknande. Det arbetar aktivt för att främja socialismen.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet i Sverige (SAP) medger öppet att det får sin teoretiska vägledning från marxismen. Under sina många årtionden vid makten har det främjat socialistiska idéer om jämlikhet och välfärd. Porträtt av Marx och Engels hänger fortfarande i dess lokaler.

Storbritanniens Labour Party är sprunget ur fabianismen. Som vi diskuterat tidigare är fabianismen en variant på marxismen, där man betonar en gradvis övergång från socialism till kommunism. Den förespråkar höga skatter, omfattande välfärd och andra socialistiska idéer. Labour har styrt Storbritannien många gånger de senaste årtiondena och har alltid förespråkat fabianska idéer.

Det Brittiska kommunistpartiet har också varit mycket aktivt när det gäller att påverka brittisk politik, och det har en egen tidning, The Morning Star. Brittiska kommunistpartiet etablerades 1920, och när det stod på sin höjdpunkt hade det ledamöter i det brittiska underhuset. I det senaste brittiska valet meddelade Brittiska kommunistpartiet plötsligt att man skulle stödja Labours mest prominenta vänsterpolitiker.

En viktig medlem av Labourpartiet har under 40 år förespråkat nationalisering av tillgångar och socialism. I september 2015 valdes han till ledare för Labour med 60 procent av rösterna. Den här politikern har i många år deltagit i HBTQ-aktiviteter. När en BBC-reporter frågade om hans inställning till Marx sade han att Marx var en stor ekonom och en ”fascinerande figur som observerade mycket och som vi kan lära mycket av”.

Franska socialistpartiet är Frankrike största mitten/vänster-parti och medlem av Socialistinternationalen och PES. Dess kandidat blev president i Frankrike 2012.

Den italienske kommunistveteranen Antonio Gramsci grundade det Italienska kommunistpartiet 1921 och var dess generalsekreterare. Fram till 90-talet var Italienska kommunistpartiet mycket aktivt, och upprätthöll länge sin position som landets näst största parti. 1991 döptes det om till Demokratiska vänsterpartiet.

Tyskland är inte heller något undantag; det är Marxs och Engels födelseland, liksom ursprungsland för den inflytelserika Frankfurtskolan, ett annat uttryck för marxismen.
Andra europeiska länder, som exempelvis Spanien och Portugal, har mycket aktiva kommunistiska partier som har betydande inflytande. Hela Europa, inte bara Östeuropa, domineras av kommunism. Alla icke-kommunistiska länder i norra, södra och västra Europa främjar och hyser medvetet eller omedvetet kommunistiska ideologier och politik. Det är ingen överdrift att säga att Europa är i ”fiendens händer”.

10. Varför faller vi för djävulens trick?

Den amerikanske sociologen Paul Hollander berättar i sin bok ”Political Pilgrims” om många unga intellektuella som blev förälskade i kommunismen och reste till Sovjetunionen, Maos Kina eller Castros Kuba. De såg ingenting av de fruktansvärda övergrepp som ägde rum, och när de kom tillbaka skrev de entusiastiskt böcker som glorifierade socialismen. [15]

Kommunismen är en djävulens ideologi, och allt eftersom tiden har gått har människor allt mer sett att var den än drar fram följer våld, lögner, svält och diktatur i dess spår. Frågan är: Varför finns det så många människor som fortfarande helhjärtat hjälper till att sprida djävulens lögner, och till och med blir dess lydiga redskap?

I USA, till exempel, har folk under olika perioder attraherats av kommunismen av olika skäl. De första medlemmarna av CPUSA var invandrare. De hade en låg ekonomisk status, och det var svårt för dem att hitta sin plats i samhället. De gick ofta med i partiet på grund av påverkan från hemlandet (främst Ryssland och östeuropeiska länder).

Efter depressionen ökade marxismens inflytande dramatiskt i väst, och nästan hela den intellektuella klassen i väst började svänga åt vänster. Åtskilliga intellektuella besökte Sovjetunionen, och efter att de kom tillbaka höll de tal och skrev böcker där de förespråkade kommunismen. Bland dem fanns många inflytelserika tänkare, författare, konstnärer och journalister.

”Baby Boom”-generationen kom in på högskolan under 60-talet. De hade växt upp i efterkrigstidens överflöd och förleddes av kommunistiskt anstuckna ideologier till olika former av ”motkultur”, såsom motstånd mot kriget i Vietnam, kvinnors rättigheter och liknande. Den följande generationen fick vänstervridna läroböcker i skolan, eftersom deras lärare var de radikaler som gått den ”långa marschen genom institutionerna”. De hade slutligen lyckats, och nu inleddes en cykel för att upprätthålla och reproducera dessa tankar för all framtid.

J. Edgar Hoover, som var chef för FBI i 37 år, delade i sin bok ”Masters of Deceit” in kommunistaktivister i fem grupper: öppna partimedlemmar, hemliga partimedlemmar, medlöpare, opportunister (som stödjer partiet av egenintresse) och bedragna [16]. I verkligheten finns det mycket få verkligt onda och hårdföra kommunistiska aktivister. Är det inte snarare så att majoriteten av kommunistpartimedlemmarna helt enkelt har lurats med?

Den amerikanske reportern John Silas Reeds bok ”Tio dagar som skakade världen” och Edgar Snows ”Röd stjärna över Kina” spelade en viktig roll i att främja kommunismen världen över. Reed är en av tre amerikaner som fick begravas i Kremlmuren, eftersom han själv var en kommunistisk aktivist. Hans beskrivning av oktoberrevolutionen var inte objektiv rapportering av vad som faktiskt hände, utan välgjord politisk propaganda.

Reed var en kommunistisk medlöpare. 1936 gav han ett utkast till den intervju han ville genomföra med Kinesiska kommunistpartiet till en av dess medlemmar. Han ville fråga saker inom ett dussintal områden, som diplomati, försvar mot invasioner av främmande makt, synen på ojämlika avtal, utlandsinvesteringar, nazister med mera. Mao gick med på att träffa Reed i ett grotthus i Shanbei i norra Shaanxiprovinsen för att ge svar som skulle skapa ett så positivt intryck av Kinesiska kommunistpartiet som möjligt. Den unge och naive Reed utnyttjades slugt av Kinesiska kommunistpartiet till att föra ut dess noggrant utformade lögner till världen.

Juri Bezmenov, en tidigare KBG-spion, mindes hur han tog emot utländska ”vänner” under sitt arbete. Deras schema var delvis arrangerat av ryska underrättelsetjänsten, och deras besök i kyrkor, skolor, sjukhus, förskolor, fabriker med mera var arrangerade på förhand. De som var involverade var kommunister eller åtminstone politiskt pålitliga, och hade utbildats så att de alla skulle ”tala med samma röst”. Som exempel nämnde han när den stora amerikanska tidskriften Look skickade journalister till Sovjetunionen på 60-talet, och i slutänden tryckte material som den sovjetiska säkerhetstjänsten hade satt samman, såväl foton som texter.

Med andra ord kom sovjetisk propaganda ut till allmänheten i formen av en amerikansk tidskrift, vilket vilseledde amerikanerna. Juri Bezmenov sade att många journalister, skådespelare och idrottsstjärnor må vara förlåtna att de inte förstod verkligheten när de besökte Sovjetunionen, men han menade att många västerländska politikers beteende var oförlåtligt. De spred lögner och sökte samarbete med de sovjetiska kommunisterna för sitt eget ryktes skull, och för egen vinning. De var moraliskt korrupta, sade han. [17]

I sin bok ”You Can Still Trust the Communists…to Be Communists” analyserar Fred Schwartz varför en del unga män från rika familjer faller för kommunismen. Han listade fyra skäl: misstro inför kapitalismen, en materialistisk livsfilosofi, intellektuellt övermod och ett otillfredsställt andligt behov. ”Intellektuellt övermod” handlar om att unga människor i tjugoårsåldern lätt luras av kommunistisk propaganda eftersom de har en ofullständig förståelse av historien, bär på en avsky mot auktoriteter, och vill göra uppror mot traditionen och den etniska kultur de växte upp i.

”Otillfredsställt andligt behov” syftar på att alla människor har ett slags religiös impuls som driver dem att gå utanför sig själva. Men eftersom de fyllts med ateism och evolutionsteori i skolan finner de ingen tillfredsställelse i traditionell religion. Kommunismens fantasier om att befria mänskligheten utnyttjar detta latenta mänskliga behov och tjänar som ett religionssubstitut. [18]

Intellektuella blir lätt lurade av radikala ideologier, vilket också är något som forskare noterat. I sin bok ”The Opium of Intellectuals” betonar Raymond Aron att 1900-talets intellektuella kraftfullt kritiserade det traditionella politiska systemet, samtidigt som de generöst tolererade eller blundade för diktatur och slakt i de kommunistiska länderna. Han utmålar vänsterintellektuella som gjort sekulär religion av sin ideologi som hycklande, godtyckliga och fanatiska.

I boken ”Intellectuals: From Marx and Tolstoy to Sartre and Chomsky” analyserar den brittiske historikern Paul Johnson filosofen Rousseau samt ett dussintal intellektuella som verkat i hans anda. Hans slutsats är att de alla delar en farlig svaghet i form av arrogans och egocentrism. [19]

I sin bok ”Intellectuals and Society” ger den amerikanske forskaren Thomas Sowell också en omfattande illustration av dessa intellektuellas extraordinära arrogans.

De här ovan nämnda forskarna har baserat sina slutsatser om kommunistiska intellektuella på noggranna omdömen och analys, men vi vill sätta fingret på ett annat skäl, som de inte tagit upp, och som förklarar varför intellektuella låter sig luras så lätt: Kommunismen är en demonisk ideologi som inte hör till någon traditionell mänsklig kultur. Eftersom den hetsar mot den mänskliga naturen kan den aldrig utvecklas organiskt av människan, utan måste påtvingas och införas utifrån. Under ateismens och materialismens inverkan har den samtida akademiska världen och utbildningssystemet övergett tron på gudar. Blind tro på vetenskap och dyrkan av så kallat mänskligt förnuft är vad som möjliggör att människor blir slavar under den här ideologin.

Sedan 60-talet har kommunismen ägnat sig åt en storskalig invasion av det amerikanska utbildningssystemet. Vad värre är, många unga människor som bombarderats med vänstermedia och fått en förenklad utbildning ägnar all sin tid åt TV, datorspel, internet och sociala medier, och blir överkänsliga ”snöflingor” – människor som saknar kunskap, ett globalt perspektiv, ansvarskänsla, medvetenhet om historien och förmågan att hantera motgångar. De indoktrineras med kommunistiskt eller kommunistinfluerat tankegods av den äldre generationen, vilket gör att de därefter använder förvridna referensramar för att tolka nya fakta. Kommunistiska lögner har skapat en hinna runt dem som hindrar dem från att se verkligheten som den är.

För att vilseleda människorna har demonen i stor skala utnyttjat mänskliga svagheter, som dumhet, okunskap, själviskhet, girighet och godtrogenhet. Den har också spelat på idealism och romantiska fantasier om ett vackert liv. Det här är det sorgligaste av allt, för ett kommunistiskt land är inte alls som de romantiska fantasier som de trogna kommunisterna har. Om de verkligen levde under en kommunistregim i stället för att bara ta en behaglig guidad resa genom en, så skulle de inse detta.

***

Kommunismens spöke infiltrerade väst i förklädnad. Bara när vi höjer oss över de konkreta fenomenen och ser på saker från en högre nivå kan vi verkligen se dess rätta ansikte och dess mål.

Det verkliga skälet till att spöket kunde nå sitt mål är att människor övergav sin tro på Gud och sänkte sin moraliska standard. Bara genom att återuppväcka vår tro på Gud, rena vårt sinne och höja vår moral kan vi befria oss från demonisk påverkan och kontroll. Om hela mänskligheten återvände till traditionen skulle spöket inte ha någonstans att gömma sig.

Referenser

[1] David Horowitz, Barack Obama’s Rules for Revolution: The Alinsky Model (Sherman Oaks, CA: David Horowitz Freedom Center, 2009), s. 6, 16.

[2] Saul Alinsky, “Tactics,” Rules for Radicals: A Practical Primer for Realistic Radicals (New York: Vintage Books, 1971).

[3] David Horowitz, Barack Obama’s Rules for Revolution: The Alinsky Model (Sherman Oaks, CA: David Horowitz Freedom Center, 2009), s. 42–43.

[4] “Playboy Interview with Saul Alinsky,” New English Review,  http://www.newenglishreview.org/DL_Adams/Playboy_Interview_with_Saul_Alinsky/.

[5] David Horowitz, Barack Obama’s Rules for Revolution: The Alinsky Model (Sherman Oaks, CA: David Horowitz Freedom Center, 2009). https://newrepublic.com/article/61068/the-agitator-barack-obamas-unlikely-political-education

[6] Ibid.

[7] Ibid.

[8] “Playboy Interview with Saul Alinsky,” New English Review, http://www.newenglishreview.org/DL_Adams/Playboy_Interview_with_Saul_Alinsky/

[9] V. I. Lenin, “Draft Theses on the Role and Functions of The Trade Unions Under the New Economic Policy,” https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1921/dec/30b.htm.

[10] Pinkoski, Nathan. 2018. “Jordan Peterson Marks Right And Left’s Side-Switch On Free Expression.” The Federalist. February 2, 2018. http://thefederalist.com/2018/02/02/jordan-peterson-marks-fulcrum-right-lefts-side-switch-free-expression/

[11] “Antifa protests mean high security costs for Berkeley Free Speech Week, but who’s paying the bill?” Fox News, September 15, 2017.  http://www.foxnews.com/us/2017/09/15/antifa-protests-mean-high-security-costs-for-berkeley-free-speech-week-but-whos-paying-bill.html.

[12] Chris Pandolfo, “TRUE COLORS: Student Leader Says 1A Doesn’t Apply to Ben Shapiro,” Conservative Review. October 20, 2017. https://www.conservativereview.com/news/true-colors-student-leader-says-1a-doesnt-apply-to-ben-shapiro/.

[13] “Penn Law professor loses teaching duties for saying black students ‘rarely’ earn top marks,” New York Daily News, March 15, 2018, http://www.nydailynews.com/news/national/law-professor-upenn-loses-teaching-duties-article-1.3876057.

[14] “Campus Chaos: Daily Shout-Downs for a Week,” National Review,October 12, 2017, https://www.nationalreview.com/corner/campus-chaos-daily-shout-downs-week-free-speech-charles-murray/.

[15] Paul Hollander, Political Pilgrims (New York: Oxford University Press, 1981).

[16] J. Edgar Hoover, Masters of Deceit (New York: Henry Holt and Company, 1958), s. 81-96.

[17] Tomas Schuman (Yuri Bezmenov), No “Novoste” Is Good News (Los Angeles: Almanac, 1985), s. 65–75.

[18] Fred Schwartz and David Noebel, You Can Still Trust the Communists…to Be Communists (Socialists and Progressives too) (Manitou Springs, Colo.: Christian Anti-Communism Crusade, 2010), s. 44–52.

[19] Paul Johnson, Intellectuals: From Marx and Tolstoy to Sartre and Chomsky, 2007 revised edition (Harper Perennial), s. 225.