Kapitel 9: Kommunismens ekonomiska fälla (Del 2)


Epoch Times publicerar här i artikelserieform en svensk översättning av boken "Hur kommunismens spöke styr världen". Den är skriven av samma redaktionella team som skrev "Nio kommentarer om kommunistpartiet". Om ni inte läst det rekommenderar vi att ni först läser förordet. Artikelseriens samtliga delar finns här.

Kapitel 9: Innehåll (forts.)

4. Offentligt ägande och planekonomi: Slaverisystem

I. Offentligt ägande: ett totalitärt ok

II. Planekonomi är dömd att misslyckas

5. Marx teori om utsugning vänder på gott och ont

6. Hat och avund: Den absoluta egalitarismens ursprung

I. Ekonomisk egalitarism som ett steg mot kommunism

II. Hur kommunismen utnyttjar fackföreningar för att underminera fria samhällen

7. Hur kommunistiska ”ideal” leder till människans undergång

Slutsats: Bara moral kan ge människor fred och välstånd

Referenser

***

4. Offentligt ägande och planekonomi: Slaverisystem

Människan skapades av himlen, och fick visdom och styrka. Hans liv skulle vara ett där han belönas för sitt arbete, och kunde få tillräckligt för att säkra sin fortlevnad. I USA:s oavhängighetsförklaring står det att alla människor skapades jämlika, och att de av Skaparen fått vissa okränkbara rättigheter, såsom liv, frihet och att söka lyckan. [1]

Dessa rättigheter inkluderar så klart rätten att äga och fördela egendom och tillgångar.

Marx, å sin sida, slår fast i ”Det kommunistiska manifestet”: ”I denna betydelse kan kommunisterna sammanfatta sin teori i uttrycket: privategendomens upphävande.” [2] Det här är en referens till offentligt ägande, där planekonomin är en ofrånkomlig aspekt. Det här systemets själva essens strider mot de himmelska principerna, går stick i stäv med den mänskliga naturen, och är faktiskt en form av slaveri.

I. Offentligt ägande: ett totalitärt ok

Den amerikanske antikommunistiske pionjären Fred Schwartz återgav följande skämt i sin bok ”You Can Trust the Communists...to Be Communists”. Det handlar om två intervjuer som genomförs av en person som besöker först en sovjetisk bilfabrik och sedan en amerikansk bilfabrik. [3]

– Vem äger den här fabriken?
– Det gör vi, svarade de.
– Vem äger marken som den är byggd på?
– Det gör vi.
– Vem äger produkterna från fabriken när de är tillverkade?
– Det gör vi.

Utomhus, i ett hörn av en stor park stod tre kantstötta skrotbilar.
– Vem äger de tre bilarna där ute? frågade besökaren.

– Vi äger dem, men en används av direktören, en används av den politiske kommissarien och en används av hemliga polisen, fick han till svar.

Samma person besökte en fabrik i USA och frågade arbetarna:
– Vem äger fabriken?
– Henry Ford, svarade de.
– Vem äger marken den är byggd på?
– Henry Ford.
– Vem äger produkterna från fabriken när de är färdiga?
– Henry Ford.

Utanför fabriken fanns en stor parkering full med alla möjliga sorters moderna amerikanska bilar.
– Vem äger alla bilarna där ute? frågade mannen.
– Åh, det gör vi, svarade arbetarna.

Den här historien illustrerar tydligt konsekvenserna av, och skillnaderna mellan, privat och offentligt ägande. När ägandet är offentligt nationaliseras alla resurser, liksom frukterna av människors arbete. Där finns inga av de mekanismer som motiverar och entusiasmerar individen, ingen strävan, innovation eller känsla av ansvar som kommer av det personliga ägandet. Offentligt ägande betyder på papperet att allt välstånd i ett land delas mellan alla medborgare, men i praktiken betyder det att en privilegierad klass ser till att monopolisera resurserna och ta hand om sig själv i första hand.

Den yttersta faktorn inom ekonomisk tillväxt är människan. Offentligt ägande kväver människors vitalitet och deras motivation till att vara produktiva. Det underminerar moralen, leder till ineffektivitet och slöseri. Från de sovjetiska kollektiva jordbruken till Kinas folkkommuner, inklusive de misslyckade kollektiviseringarna i Kambodja och Nordkorea, har system för offentligt ägande lett till svält var det än har prövats. Tiotals miljoner människor dog av svält i Kina – en svält som skapades av människorna själva.

Privat ägande stämmer överens med principen att människan ska arbeta för sitt dagliga bröd. Kollektivt ägande strider mot den här principen. Människan har både ondska och godhet inom sig. Privat ägande låter människan utveckla denna natur, och uppmuntrar till arbetsamhet och sparsamhet. Kollektiv egendom uppmuntrar till avund och lättja.

Friedrich Hayek skriver att civilisationens tillväxt stödjer sig på sociala traditioner som sätter det privata ägandet i centrum. Det är ur dessa traditioner som den moderna kapitalismen har växt, och skapat ekonomisk tillväxt. Det här är en organisk, självgenererande ordning som inte kräver en regering för att fortsätta att existera. Kommunister och socialister vill kontrollera denna spontant frambrytande ordning, något som Hayek kallar dessa ideologiers ”fatala förvillelse”. [4]

Om man inte kan skilja frihet och privat ägande åt så följer att detsamma gäller för det kollektiva ägandets koppling till diktatur och förtryck. I systemet med kollektivt ägande nationaliseras resurserna, vilket försämrar den ekonomiska produktiviteten och gör människor till landets tjänare och slavar. Alla måste lyda partiets centrala ledning, och alla idéer som inte stämmer överens med regimens kan tystas genom ekonomiska bestraffningar. Människor blir på så vis maktlösa inför statens interventioner.

Elimineringen av det privata ägandet och etablerandet av kollektivt ägande leder oundvikligen till ett totalitärt resultat. Kollektivism är ett ok runt mänsklighetens nacke, ditsatt av den totalitära staten. Friheten stjäls – inklusive friheten att vara god – och alla tvingas följa den kommunistiska regimens moraliska order.

Vissa uttrycker detta som att makten aldrig bör privatiseras och välståndet aldrig kollektiviseras.

II. Planekonomi är dömd att misslyckas

I planekonomin baseras hela samhällets produktion, distribution och resursfördelning på en plan som staten skapar. Det här är något helt annat än företags och individers organiska planering.

Planekonomin har naturliga och uppenbara defekter. För det första kräver den att man samlar in enorma mängder data för att kunna göra rimliga arrangemang för produktionen. För ett land, särskilt ett modernt land med en stor befolkning, är mängden relevant information ofattbart stor. Sovjetunionens prissättningsbyrå var till exempel tvungna att sätta priser på 24 miljoner olika sorters varor. [5] Den sortens beräkningar är omöjliga.

Komplexiteten och variationen i samhället och bland människorna kan inte lösas genom en samordnad, planerad ekonomi. [6] Inte ens genom att använda moderna tekniker för ”big data” och artificiell intelligens kan mänskliga tankar göras till variabler, vilket innebär att systemet alltid kommer att vara ofullständigt.

Ekonomen Ludwig von Mises diskuterade relationen mellan socialism och marknad i sin artikel ”Economic Calculation in the Socialist Commonwealth”. [7] Han noterar att i brist på en verklig marknad kommer det socialistiska samhället aldrig att kunna göra rimliga ekonomiska beräkningar. Det innebär att distributionen av resurser inte kan rationaliseras, och den planerade ekonomin kommer därmed att fallera.

Dessutom kräver ekonomisk planering en tvingande statlig kontroll över resurserna. Det här kräver i slutänden absolut makt, kvoter och order. En maktekonomi är också i första hand underställd politiken, inte människornas faktiska behov. När den verkliga världens krav inte stämmer överens med den statliga planeringen trampar statsmakten på de naturliga ekonomiska trenderna, vilket leder till snedfördelningar av kapital i massiv skala, med alla de problem som följer av detta. Planekonomin använder en regerings begränsade makt och visdom för att leka Gud. Det är dömt att misslyckas.

Planekonomi och påtryckningspolitik går hand i hand. Eftersom nationella planer oundvikligen innehåller fel, så kommer planerna att ifrågasättas, både inom och utom statsapparaten när problem uppkommer. De som har makten kommer då att känna att deras auktoritet utmanas, och kämpa emot. Mao Zedong ignorerade ekonomins principer och tvingade igenom ”Det stora språnget”, vilket ledde till tre år av svält, som orsakade tiotals miljoner människors död. Det här ledde i sin tur till ytterligare utmaningar för honom, vilket blev en nyckelorsak till att han drog igång Kulturrevolutionen.

Planekonomins och det kollektiva ägandets katastrofala effekter har till fullo kunnat observeras i de kinesiska statligt ägda företagen. På senare år har ett stort antal statliga kinesiska företag stoppat eller saktat ner sin produktion. Somliga har gått med förlust år efter år, eller blivit insolventa. De förlitar sig på stöd från staten och konstant kredit från bankerna för att kunna fortsätta sin verksamhet. I praktiken har de blivit parasiter på den nationella ekonomin, och många av dem är allmänt kända som ”zombieföretag”. [8]

Från de 150 000 statligt ägda företagen i Kina, med undantag för statliga monopol i lukrativa branscher som olja och telekom, rapporteras minimala vinster och stora förluster. Det är en ständigt pågående kapitalförstöring. I slutet av 2015 motsvarade deras samlade tillgångar 176 procent av Kinas BNP, och deras skulder utgjorde 127 procent av BNP. Deras vinster utgjorde bara 3,4 procent av BNP. Somliga ekonomer menar att de här zombieföretagen i praktiken har kapat Kinas hela ekonomi. [9]

Samtidigt berövar ekonomisk planering människorna deras frihet och tvingar staten att se efter dem. Projektets hela kärna är att människor ska omvandlas till slavar och maskiner. Alla aspekter av människors liv ställs under statlig kontroll, vilket stänger in människorna i ett osynligt fängelse. Det avskaffar den fria viljan och förändrar de parametrar för det mänskliga livet som människan fått från Himlen. Det är ännu en manifestation av den kommunistiska revolten mot Gud och naturens lagar.

5. Marx teori om utsugning vänder på gott och ont

Marx sade att bara arbete skapar värde. Om ett företag investerar 10 miljoner i år och företagets vinst är 11 miljoner så skapades den sista miljonen av de anställda. Enligt marxistisk teori skapar kapital – företagets affärslokaler, varor och andra produktionsmedel – inget värde, utan det läggs bara på själva kostnaden för varan. Värdet som företagets anställda skapar (11 miljoner) är högre än företagets kostnader (inklusive lönerna för de anställda, vilket är kostnaden för deras arbete). Enligt marxistisk teori är vinsten, en miljon, ”mervärdet” som skapas av de anställda, men som orättvist exproprieras av kapitalisten.

Utifrån detta hävdade Marx att han hade funnit hemligheten bakom hur kapitalisterna tjänar pengar, och han menade att det här är borgarklassens arvssynd – utsugning. Kapitalistiska investeringar i byggandet av fabriker och företag görs uppenbart i vinstsyfte, så enligt Marx kommer proletariatet oundvikligen att sugas ut. Denna arvssynd är inbyggd i hela det kapitalistiska systemet, vilket tillhör hela borgarklassen. Utifrån detta drog Marx slutsatsen att för att utplåna denna synd måste hela det kapitalistiska samhället förstöras – det vill säga, borgarklassen måste elimineras och deras tillgångar konfiskeras, medan partiets förtrupp kollektiviserar egendom och inför kommunism.

Det är främst genom två aspekter som det absurda i Marx teori om utsugning kan ses. För det första delar den upp mänskligheten i två motsatta klasser: borgarklassen med kapital och proletariatet som inte har kapital. Men faktum är att enda sedan de industrialiserade samhällena växte fram har rörelsen mellan klasserna ökat snabbt. Till exempel var klassrörligheten under Marx era (tidigt 1800-tal till 1850-talet) liknande den i England och USA på 1970-talet. [10] Samspelet mellan klasserna är en dynamisk process. En förment medlem av en proletariatet slutar att tillhöra denna klass om han köper andelar i ett företag. Om klasstillhörigheten kan förändras så lätt finns det inget annat syfte med att dela försöka dela in folk i klasser än att väcka klasshat.

Å andra sidan, genom en uppsättning sofistikerade teorier lurar marxismen människor att ersätta traditionella moralvärderingar med dess substitut, vilket är en inversion av rätt och fel. I den marxistiska världssynen bedöms inte en människa utifrån sin moral och sina handlingar, utan sin plats i kapitalets inverterade hierarki. Den som tillhör kapitalistklassen är skyldig till att suga ut proletariatet (arbetarklassen) och eftersom proletariatet förtrycks och sugs ut är dess medlemmar naturligt moraliskt högre stående. Oavsett hur de behandlar en kapitalist kan de hålla huvudet högt. Det här innebär att det är ett brott att ha egendom, att stöld av egendom blir rättvisa, och det har legitimerat våldsam expropriering. Denna inversion av rätt och fel, gott och ont, har uppmuntrat till illdåd.

I Kina, forna Sovjetunionen och andra kommunistiska länder i Östeuropa stal kommunistpartiet mark, lynchade markägare, rånade kapitalisterna på deras fabriker, brände, konfiskerade ärvd egendom, förstörde den mänskliga naturen och drev en allmän kampanj av statlig terror mot folket. Allt detta är ett resultat av dessa teorier. Samtidigt brännmärktes traditionella moralvärderingar, tron på det gudomliga, helgon och lärda såsom något som tillhörde ”de utsugande klasserna”, och som skulle angripas och störtas.

Marx teorier har utsatts för omfattande kritik från både ekonomiskt och filosofiskt håll. [11] Det följande är bara några exempel som illustrerar det absurda i Marxs teori om utsugning.

Marx argumenterar att arbete skapar värde, och att värdet bestäms av den arbetstid som produktionen kräver. Denna teori är löjeväckande. En varas värde är inte en av dess inneboende egenskaper. Större delen av tiden lägger människan till ett subjektivt element till varje vara – det viktigaste är tillgång och efterfrågan. Många ekonomer har utforskat värderingsprocessen, och till skillnad från Marxs snäva monism tror de flesta ekonomiska tänkare nu att det är ett flertal faktorer som är inblandade i skapandet av värde – inklusive mark, kapital, arbete, vetenskap, teknologi, ledning, investeringsrisk och så vidare. Ekonomiska aktiviteter är ett komplext system som involverar olika länkar i en produktionskedja. Olika produktionsfaktorer ställer olika krav på ledningen, och olika personer spelar olika roller, som alla är nödvändiga för hela kedjan, och bidrar till skapandet av ”mervärde”.

Till exempel: en kapitalist planerar att spendera en miljon för att anställa två ingenjörer att formge och producera en ny leksak. En marknadsförare anställs också för att marknadsföra den nya leksaken. Två år senare blir den nya leksaken populär och drar in en vinst på 50 miljoner. Är det bara ingenjörernas och marknadsförarens arbete som skapade mervärdet? Självklart inte. Anledningen till att den nya leksaken drog in miljoner är att människor ville ha den. Kapitalistens insikt i marknaden, förmågan att organisera och leda andra och modet att ta risken bidrog också allihop till värdet på leksaken.

Låt säga att kreativiteten i leksaken kom från en av ingenjörerna – skulle då mervärdet ha skapats genom att kapitalisten exploaterade ingenjörens kreativitet utan att ge något tillbaka? Självklart inte. Om ingenjören inte tyckte att hans kreativitet belönades på ett adekvat vis skulle han kunna hitta ett annat företag som erbjuder högre lön.

På en fri marknad kommer en balans att uppnås mellan skicklighet och ambition å ena sidan och kapital å andra sidan. Kapitalister som kräver orimliga vinster kommer att förlora till sina konkurrenter, eller vara oförmögna att dra till sig kompetens. Dessutom, eftersom avkastningen på investerat kapital fördröjer spenderandet av kapitalet så är vinsten också ett resultat av investerarens mödor. Det är därför normalt att man tjänar in mer än vad man ger. Det är en process som motsvarar att låna ut något mot ränta.

Det finns också många yttre faktorer inblandade i hur en vara värderas. Sådana faktorer kan bara förklaras på ett rimligt vis med en referensram som är grundat i traditionellt tänkande.

I vissa situationer kan skapandet och förstörandet av värde vara helt orelaterat till frågan om arbete. En diamant som är värd 10 miljoner i dag kan ha varit värdelös för 5 000 år sedan, eftersom ingen ville ha den. En bit ofruktbar mark som ärvdes från en förfader kan öka 100 gånger i värde för att staden den ligger nära plötsligt upplever en stark tillvväxt, eller att man upptäcker sällsynta metaller i marken under den. Här har själva värdeökningen inte involverat något arbete alls. Den här sortens enorm, oväntad rikedom kan bara hänvisas till som en välsignelse, eller ett lyckosamt öde. I både väst och öst finns traditionen att detta är något som gudarna ger människan.

För att demonstrera ”rationaliteten” och ”nödvändigheten” av offentlig ägande skapade Marx utsugningsteorin baserad på tanken om mervärde, vilket gjorde normala ekonomiska aktiviteter till något negativt och oetiskt. Hans teori öser hat och förakt över den existerande ekonomiska ordningen i ett försök att underminera och kullkasta den.

Kapitalisterna och arbetarna, markägarna och bönderna, utgör i själva verket sfärer med gemensamma intressen. Deras förhållande borde vara baserat på samarbete och ömsesidigt beroende; den ena stödjer den andra för sin egen överlevnads skull. Marx gjorde avsiktligt konflikten mellan dem absolut, extrem och absurt överdriven, en relation av fiendskap på liv och död. Faktum är att det finns bra och dåliga människor bland kapitalisterna såväl som bland arbetarna. I ett ekonomiskt utbyte bör man avslöja och avskräcka sådant som underminerar normala ekonomiska aktiviteter – inte kapitalisterna eller arbetarna som sådana. Värderingen bör baseras på moral och beteende, inte välstånd.

Människor kan ändra sin ekonomiska och sociala status genom sina egna ansträngningar. Arbetare kan bli investerare om de samlar på sig pengar. Investerare kan bli arbetare om de misslyckas i sina investeringar. Samhället förändras ständigt, som en framflytande flod. Arbetets och investeringarnas roll i det moderna samhället förändras ofta. De flesta människor spelar båda rollerna – de placerar sina vinster i något som ökar deras produktionskapacitet på sikt, vilket skapar arbetstillfällen, socialt välstånd och gynnar det allmännas bästa. Till och med en grundare av en amerikansk fackförening sade: ”Det värsta brottet mot arbetande människor är ett företag som inte lyckas gå med vinst.” [12]

Den absurda teorin om ”mervärde” kallar markägares och kapitalisters normala aktiviteter för ”utsugning”. Det här har lett till oändligt med hat, förmörkat människors tänkande och förstört livet för miljoner.

6. Hat och avund: Den absoluta egalitarismens ursprung

Kommunismen förespråkar absolut egalitarism. På ytan kan det låta väldigt vackert, och många förleds till att blint tro på den här doktrinen. Men i dess spår följer också hat och avund. En konsekvens av egalitarism är att människor inte tål att andra lyckas, får ökat materiellt välstånd, får bättre liv eller ett lättare arbete. Enligt det här synsättet måste alla vara jämlika: Jag ska ha vad du har, och jag borde få vad du får. I ett sådant universum är alla jämlika och världen är likadan överallt.

Absolut egalitarism reflekteras på åtminstone två vis. För det första, så länge människor inte är jämlika blir de missnöjda med sin ekonomiska status, vilket gör det lätt att spela på människors avund och hat. Människor vill ha det som andra har, och försöker få det genom felaktiga eller våldsamma metoder. De kan till och med förstöra andras egendom eller döda för att bli rika. Den värsta manifestationen av de här tendenserna är en våldsam revolution.

För att uppväcka missnöje delar Marx in samhället i två motsatta klasser: de som äger produktionsmedlen och de som inte gör det. På landet är det markägaren och bonden, i staden är det kapitalisten och arbetaren. Det här väcker upp klasshat, vilket gör att man kan få med sig de förment förfördelade på att genomföra en våldsam revolution: ”Markägarna är rika och bönderna är fattiga – ta deras rikedom! Varför är markägarna rika? Alla borde vara rika.” På det här sättet uppmanade Kinesiska kommunistpartiet bönderna i Kina att att genomföra ”markreformer”, vilket i praktiken betydde att man gav sig på markägarna och delade upp marken mellan sig. Om markägarna inte gick med på det skulle de dödas. Kommunistpartiet började med att få ligister att börja skapa oroligheter, och sedan uppmuntrade man bönderna att resa sig mot markägarna och angripa dem. Miljoner markägare dödades.

En annan aspekt av absolut egalitarism manifesterar sig inom grupper där man i princip är ”jämlika”: Om någon ska få förmåner ska alla ha lika mycket. Alla som på något vis sticker ut bestraffas. Alla behandlas likadant, oavsett om man arbetar mycket, lite eller inte alls.

Människor må se likadana ut på ytan, men allas personlighet är olika, liksom deras intellekt, fysiska styrka, moral, yrke, roll, utbildning, livsomständigheter, förmåga att uthärda svårigheter, förmåga till innovation och så vidare. Det innebär också att det finns skillnader i vad människor bidrar till samhället med. Utifrån detta, varför ska man söka lika utfall? Man kan faktiskt säga att ojämlikheten är den sanna jämlikheten, och den jämlikhet som kommunismen söker, med lika utfall, är verklig ojämlikhet och verklig orättvisa. I det gamla Kina sade man att Himlens väg är att belöna dem som arbetar hårt och att Himlen belönar enligt hur mycket man själv anstränger sig. I den verkliga världen är absolut egalitarism omöjlig att genomföra.

Under absolut egalitarism får du samma utfall oavsett om du gör saker bra eller dåligt, om du arbetar hårt eller är lat. Under egalitarismen gynnas de lata, medan de som arbetar hårt och har stor kapacitet straffas, samtidigt som de riskerar att bli illa omtyckta eller till och med hatade. Alla drar ner takten så att den matchar den långsammaste. I praktiken betyder det här att alla blir lata. Man väntar hellre på att någon annan ska ta tag i saken, så att man själv kan hänga med. Man vill få någonting för ingenting, eller ta saker från andra som man själv inte har. Det här leder till att moraliskt förfall sprider sig.

Hat och avund, som motiverar absolut egalitarism, är det kommunistiska ekonomiska perspektivets giftiga rötter. Den mänskliga naturen rymmer både godhet och ondska. I väst talar man till exempel om de sju heliga dygderna och de sju dödssynderna, och i öst talar man om att människan har både ”buddha-natur” och ”demon-natur”. Buddha-naturen manifesterar sig som vänlighet, uthållighet och omtänksamhet och liknande. Demon-naturen manifesterar sig som själviskhet, girighet, lathet, hat, vrede, lusta och så vidare. Det ekonomiska perspektiv som kommunismen intagit stimulerar precis den här demon-naturen: Människors avund, girighet, lathet och andra dåliga sidor förstärks. Det leder bort från de traditionella värderingar som människor haft i tusentals år, och skapar kommunistrevolutionärer.

I ”The Theory of Moral Sentiments” skriver filosofen Adam Smith att moralen är grunden för mänsklighetens välstånd. Det krävs att man följer dessa allmänna moralregler för att upprätthålla själva existensen av ett mänskligt samhälle. Det skulle förintas om människan inte hade en allmän vördnad för dessa viktiga uppförandekoder, menade Smith. [13]

Lawrence Kudlow, som leder U.S. National Economic Council, anser att ekonomiskt välstånd måste leva sida vid sida med moralen. Han skrev att om USA kan hålla sig till de moraliska värderingar som landet grundades på kommer det att kunna utvecklas utan gräns. [14]

De negativa konsekvenserna som absolut egalitarism orsakar världen över är inte överraskande. Kommunistisk egalitarism använder statsmakten för att stjäla privat egendom och rikedom som tillhör andra. Det här stärker den kommunistiska ideologins auktoritet och kraft, samtidigt som det övertygar människor om att det är deras rättighet att få något utan någon motprestation. Det här är precis det sätt på vilket kommunismen lurar människor.

I. Ekonomisk egalitarism som ett steg mot kommunism

I väst finns det nu en rörelse där människor som är influerade av tanken på absolut egalitarism kräver ”social rättvisa”, vilket kan innehålla allt från krav på lika lön för lika arbete och lagstadgad minimilön till olika typer av positiv särbehandling. Bakom dessa krav finns en vilja till lika utfall, något som har element av kommunism i sig. Det här är därför något som man bör vara mycket uppmärksam på.

Ur det kommunistiska perspektivet spelar det ingen roll om de utsatta grupper folk kämpar för blir jämlika eller ens får en bättre social ställning. De är bara ett medel för att väcka missnöje och avsky. Om kommunisterna får det de kräver kommer de bara att kräva ännu mer. Om de inte får det de kräver arbetar de för att stärka människors uppfattningar om att jämlikhet är rätt. På detta bygger man en plattform för att påverka den allmänna opinionen.

Eftersom kommunism väcker missnöje och avsky på så många områden och genom så många metoder kan det leda till sociala oroligheter eller till och med revolution om alla dessa oroshärdar exploderar samtidigt. Kommunisterna kommer alltid att kunna hitta utsatta grupper och kräva ekonomisk rättvisa för dem, och sedan bara fortsätta mot den absoluta jämlikheten. Kraven på så kallad social rättvisa blir steg på vägen mot kommunismen. Det här är det sätt på vilket den fria västvärlden låtit sig nötas ner av kommunistisk ideologi.

Dessutom är det så att dessa politiska krav, om de omsätts i verkligheten, faktiskt ofta leder till motsatsen till det önskade resultatet. Ett exempel är frågan om lagstadgad minimilön. På ytan är målet att skydda arbetares rättigheter, men effekten är att många företag slutar anställa, eftersom det inte är lönsamt. Som ett resultat av detta förlorar folk i stället sina jobb.

Kunskaper förvärvas inte omedelbart. Det finns en kontinuerlig process av framsteg och förbättrad skicklighet, kapacitet och arbetsetik. Om man tvingar fram en minimilön missar man den här vägen för människor att träna och socialiseras i de lägre betalda jobben för att arbeta sig upp mot mer välbetalda jobb. Den här tanken på att alla ska behandlas likadant strider mot ekonomisk teori och leder till omfattande statlig intervention i ekonomin.

Inte heller frågan om ”lika lön för lika arbete” är så enkel som den ser ut på ytan. Människor citerar statistik och hävdar att exempelvis svarta män får mindre i genomsnittslön än vita män, att kvinnor får mindre än män, och så vidare, och att dessa skillnader är resultatet av rasism och sexism. Men den här sortens breda jämförelser är missvisande.

När man jämför ”äpplen med äpplen” framträder en annan bild. Exempelvis har forskare funnit att svarta familjer där både man och hustru har högskoleexamen eller högre faktiskt har högre inkomster än motsvarande vita familjer. [15] Dessa hushåll är dock mindre vanliga bland svarta än bland vita, vilket bidrar till de totala inkomstskillnaderna. Man kan tycka att relevanta och meningsfulla jämförelser är sunt förnuft, men somliga tycks få blinda fläckar under påverkan av kommunistiska element som uppmanar till kamp och konflikt.

Kommunismen bryr sig inte om de utsatta gruppernas väl och ve. Den vill bara skapa slagord och koncept som för in människan på kommunismens väg, vilken leder till undergång.

II. Hur kommunismen utnyttjar fackföreningar för att underminera fria samhällen

Det är välkänt att tillverkningssektorn i USA har förlorat många arbetstillfällen. Men vad många inte inser är att en av de största bovarna i det dramat är fackföreningarna. Facken ska ju hjälpa arbetarklassen att få det bättre, men de åstadkommer alltså det motsatta. Hur? Det här blir tydligt om man undersöker fackens historia, och hur deras syfte förändrats.

Facken bildades från början av människor från arbetarklassen med låg eller ingen kompetens, för att de gemensamt skulle kunna förhandla med företagsledningen. Fackföreningar har spelat en roll i att medla och lösa konflikter mellan arbetare och kapitalister. Men kommunistiska element fick överhanden i fackföreningarna och gjorde dem till ett redskap för att främja kommuniströrelsen och dess politik.

Friedrich Engels skrev följande i frågan: ”Fackföreningarna gjorde därför klokt i att ta hänsyn till två saker. För det första, att den tid snabbt närmar sig, då arbetarklassen här i landet med en stämma, som inte kommer att kunna missförstås, kommer att kräva sin fulla andel av representationen i parlamentet. För det andra, att den tid lika snabbt nalkas, då arbetarklassen kommer att begripa, att kampen för höga löner och kort arbetstid och fackföreningarnas hela verksamhet i sin nuvarande form inte är självändamål utan medel, ett högst nödvändigt och verksamt medel, men dock blott ett av skilda medel till förverkligandet av ett högre mål: avskaffandet av lönesystemet överhuvud.” [16] https://www.marxists.org/svenska/marx/1881/19-d052.htm

Lenin menade att bildandet och legaliseringen av fackföreningar var ett viktigt steg för arbetarklassen att ta makten över den demokratiska omvandlingen från kapitalistklassen. Samtidigt menade han att fackföreningar skulle vara en av kommunistpartiets grundpelare, och en huvudkraft i klasskampen. I ett tal sade Lenin att fackföreningar skulle vara ”en skola i kommunism” och en länk mellan kommunistpartiet och massorna. Fackföreningens dagliga arbete var att övertyga massorna och föra dem mot övergången från kapitalism till kommunism. ”Fackföreningarna är en ’reservoar’ av statsmakt.” [17]

Under andra hälften av 1800-talet använde kommunister och vänsterkrafter facken för att uppvigla till storstrejker, ställa hårda krav på kapitalet och även för att ta till våld för att förstöra maskiner och fabriker. Facken blev ett mäktigt vapen för att bekämpa kapitalismen och utveckla den politiska kampen. Man ville skapa kaos i världen för att kunna nå sina slutliga mål.

I oktober 1905 deltog mer än 1,7 miljoner arbetare i Ryssland i en landsomfattande politisk strejk, vilken paralyserade landets ekonomi. Under den här tiden formades Petrogradsovjeten, som var en ännu mer aggressiv fackorganisation. Lenin kallade det för födelsen av en revolutionär regering och menade att den skulle bli Rysslands politiska centrum. Med andra ord hade den sovjetregim som byggdes upp under oktoberrevolutionen 1917 sitt ursprung i fackföreningsrörelsen. [18]

Fackföreningar i väst och i utvecklade länder har också utsatts för omfattande infiltration och utnyttjats av kommunistiska element. Arbetarna och kapitalisterna är fortfarande i symbios, men kommunisterna försöker ständigt provocera, och att utvidga och intensifiera konflikten mellan dem. En av de viktigaste verktygen för detta är fackföreningarna. Facken används för att trappa upp förhandlingarna mellan ledning och arbetare till klasskampsnivå. De rationaliserar och intensifierar den här konfrontativa sidan av förhållandet och använder det för att legitimera sin egen existens. Utifrån det kan facken underblåsa arbetarnas missnöje, skylla alla problem på kapitalisterna och provocera fram konflikt. Det här har varit ett av fackens huvudsakliga sätt att överleva.

Fackföreningarna kan kanske ge arbetarna olika små vinster på kort sikt, men i ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv är det ändå arbetarklassen som är det största offret när kommunister leder fackföreningarna. För om kapitalisternas företag går omkull är det framför allt arbetarna som förlorar – de mister sina arbeten och sin försörjning. På ytan kämpar fackföreningarna för arbetarnas intressen, men i själva verket underminerar de företagens konkurrenskraft. Det finns två skäl till detta.

För det första: Under förevändningen att man skyddar arbetares rättigheter och intressen gör facken det svårt för företagen att säga upp anställda som inte gör ett bra jobb. Det här kan leda till en lathetskultur, som inte bara är orättvis mot dem som arbetar hårt, utan också gör dem mindre proaktiva. Den viktigaste faktorn i ett företags tillväxt är arbetarna, men om de som inte gör ett bra jobb är skyddade av facket förlorar företaget i konkurrenskraft.

För det andra: Under förevändningen att man ska beskydda arbetarnas välfärd (pensioner, sjukförsäkring och liknande) driver facken ständigt upp företagets kostnader. Det här betyder att företaget har mindre pengar att lägga på utveckling och forskning, vilket också gör det mindre konkurrenskraftigt. Det betyder också att man måste höja priserna på produkterna, vilket är negativt för konsumenterna. Studier har visat att det här är anledningen till att företag utan fackföreningar, som biltillverkarna Honda och Toyota, kunde producera bilar av hög kvalitet till lägre kostnader, vilket innebar att amerikanska biltillverkare med fackföreningar i Detroit blev mindre konkurrenskraftiga. [19]

Edwin Feulner, grundaren av American Heritage Foundation sade så här om fackföreningarna: ”De är som en kvarnsten runt halsen på företagen, vilket gör dem mindre flexibla och mindre kapabla att reagera klokt på en föränderlig marknads krav.” [20]

Allt detta förvärras ytterligare av att facken monopoliserar arbetsmarknaden. Det har en negativ påverkan på besluten, och resulterar i orimliga krav. Företag som inte kan möta fackens krav utsätts då för strejker och demonstrationer, vilket också skadar dem.

Det amerikanska facket United Auto Workers (UAW) representerar bilbyggarna i Detroit. UAW har en lång tradition av ständiga strejker. Innan finanskrisen 2008 krävde facket löner på 70 dollar i timmen plus förmåner. Det drev den amerikanska bilindustrin till konkursens brant. [21]

Förlusten av arbetstillfällen i den amerikanska tillverkningsindustrin är nu allmänt känd, men många människor vet inte att facken varit en drivande faktor i detta. Arbetstillfällen inom fackanslutna tillverkningsföretag föll med 75 procent mellan 1977 och 2008, medan de icke fackanslutna företagens arbetstillfällen ökade med 6 procent under samma tid, enligt Heritage Foundation. Situationen utanför tillverkningsindustrin är liknande, exempelvis byggbranchen. ”Till skillnad från tillverkningsindustrin har byggbranschen växt avsevärt sedan slutet på 70-talet. Men sammantaget har den tillväxten skett enbart bland de icke fackanslutna företagen, där antalet arbetstillfällen växt med 159 procent sedan 1977.” [22]

Dessutom är fackföreningar verktyg som används av kommunistiska element för att främja egalitarism i företagsvärlden. Heritage Foundation noterar att facken kräver att företagen sätter löner i enlighet med hur länge de anställda arbetat på företaget, vilket liknar hur man gjort i socialistländer, utan att ta hänsyn till de anställdas bidrag till företaget eller deras prestation. ”Det här leder, som man kan vänta sig, till att de mer produktivas löner hålls nere och de mindre kompetentas höjs.” [23]

Tanken bakom detta är den samma som inom kommunismens absoluta egalitarism, vilket i praktiken kan ses som att man omfördelar välståndet bland de anställda i företaget. Störningen av företagens interna beslutsprocess och monopoliseringen av arbetsmarknaden är något som nöter ner den fria marknaden.

Fackens aggressiva förespråkande av vad de beskriver som arbetarnas välfärd innebär att vissa arbetare prioriteras över andra, och det blir ett hinder för individuella företag såväl som hela ekonomin. En undersökning som genomfördes 2005 visade att ”de flesta [amerikanska] hushåll som är fackanslutna är missnöjda med de amerikanska fackföreningarna” och att ”huvudskälet till deras missnöje aldrig öppet diskuteras i fackföreningarnas medier eller på deras konferenser.” [24]

Så på alla sätt har de arbetare som verkligen är flitiga blivit förlorarna, medan kommunismen är den största vinnaren. I grund och botten använder kommunisterna facken för att förstöra den kapitalistiska fria ekonomin, omstörta det kapitalistiska systemet och steg för steg underminera normalt mänskligt liv.

Amerikanska fackföreningar som är infiltrerade av kommunister och styrs av den progressiva rörelsens idéer har blivit en intressegrupp som liknar ett stort vinstdrivande företag. Ledningen har enorma personliga intressen i verksamheten och korruption är vanligt förekommande. [25]

I demokratiska länder har fackföreningarna i mångt och mycket blivit ett verktyg för vänstern att bekämpa kapitalismen. Deras krav på ”social rättvisa” skapar en enorm välfärdsbörda för samhället och näringslivet. De har blivit ett hinder för reformer och försök att förbättra effektiviteten inom tillverkning, tjänstesektorn och utbildning, såväl som inom statsapparaten. När tiden inte är inne än gömmer de sig, men när förutsättningarna är de rätta kommer de ut och mobiliserar en social rörelse för att driva sina frågor. Fackföreningarna har på det här viset blivit en kil som kommunismen slagit in för att söndra de fria samhällena.

7. Hur kommunistiska ”ideal” leder till människans undergång

Trots att kommunistisk teori är full med hål och motsägelser är det fortfarande många som låter sig luras av den. Det här beror på att Marx beskrev ett kommunistiskt paradis som människor över hela världen skulle kunna få del av. Hans beskrivningar innehåller ”överväldigande materiellt överflöd”, mycket högre moral, och ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Det skulle inte finnas något privat ägande, ingen klyfta mellan fattiga och rika, ingen härskarklass, ingen utsugning. Alla skulle ha frihet och jämlikhet och kunna utveckla sina egna talanger. Livet skulle vara underbart.

Dessa bedrägliga argument har lockat många till att slåss för kommunismen. De flesta västerlänningar har aldrig genomlevt tragedin av att leva i en kommunistisk totalitär stat. De fortsätter att hålla fast vid det illusoriska hoppet om ett kommunistiskt paradis, och försöker hålla lågan vid liv genom att förespråka kommunistiska och socialistiska ideal.

Men alla de idéer som Marx lade fram är inget annat än illusioner.

Marxismen hävdar att ett kommunistiskt samhälle skulle ha ett enormt materiellt överflöd. Men mänskliga begär är bottenlösa. Med den nuvarande begränsade mänskliga kunskapen, det begränsade antal timmar man kan arbeta om dagen och de begränsade resurserna är det oundvikligt med brister. Det här är den mest grundläggande utgångspunkten för alla ekonomiska studier. Utan de här begränsningarna behöver människor inte undersöka vilka produktionsmetoder som är mest effektiva, eftersom det tänkta överflödet skulle förse alla med allt de behövde, och skulle kunna slösas bort hur som helst.

Marxismen hävdar att moralen i kommunistiska länder skulle förbättras radikalt. Men gott och ont finns i varje person, och bara med hjälp av sann tro och de värderingar som springer ur den är det möjligt att förbättra sig själv.

Vad marxismen predikar är ateism och klasskamp, vilket stärker människans onda sidor. Under kommunismen har människor ingen trosfrihet, och religionen är bara ett politiskt verktyg för kommunistpartiet. Dessutom används religiösa institutioner under kommunismen rentav för att beskydda tyranniet, lura omvärlden, sätta sig upp mot Himlen och vända människor bort från tron. Utan en upprätt gudstro och självdisciplin kan moralen bara sjunka. Alla kommunistledare har varit tyranner – arroganta, liderliga och fullständigt oetiska. Att tänka sig att deras följare skulle få en så mycket bättre moral är inte rimligt.

Marxismen utlovar också jämlikhet för alla, men som vi diskuterat ovan leder socialism oundvikligen till totalitarism. Makt är grunden för fördelning av resurser, men maktfördelningen i ett totalitärt system är högst orättvis. Därför kommer fördelningen av resurser också att bli högst orättvis. I alla länder där socialismen styr eller har styrt har ett privilegierat skikt växt fram, liksom extrema klyftor mellan fattiga och rika och statligt förtryck av folket.

Marxismen lurar folk genom sitt löfte om ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. [26] Men socialistiska ekonomier är underställda makten. Vanliga människor har inte de grundläggande friheterna, än mindre kan de agera utifrån sina egna förmågor. Eftersom mänskliga begär är bottenlösa kan inte ens världens rikaste människa få allt den begär, än mindre en genomsnittlig person. Det är omöjligt att åstadkomma ett stort överflöd av varor med tanke på den begränsade tillgången på resurser, än mindre distribuera dem till alla som behöver det.

Kommunismen lurar också människor genom att lova att alla i samhället ska kunna dra full nytta av sina förmågor. Marxismen menar att arbetsfördelning leder till alienation. Men arbetsfördelning är nödvändig för alla samhällen. Adam Smith argumenterar i ”Nationernas välstånd” för att arbetsfördelning kan öka produktiviteten kraftigt och bygga välstånd. Skillnaderna som skapas av arbetsfördelningen är inte nödvändigtvis konflikter och behöver inte leda till alienation och avhumanisering. Människor från alla delar av samhället kan höja sin moral, bidra till samhället och skänka glädje till mänskligheten.

Det kommunistiska ekonomiska synsättet är anti-moraliskt. Skadorna det orsakat har redan kunnat ses i socialistiska och kommunistiska länder. De olika formerna av förklädd kommunistisk ekonomi i väst har också skadat samhället. Kommunismen skapar oundvikligen en totalitär tyranni, fattigdom och svält. Den får den onda sidan hos människan att växa och förstör den mänskliga moralen. Den är den ondaste och värsta strömningen i mänsklighetens historia.

Om man ser tillbaka på kommunismens hundraåriga historia bevisar verkligheten om och om igen att det är en historia av hat, massmord och ondska. Alla kommunistiska totalitära länder har fått bevittna det grymmaste dödandet, och dess invånare har haft minst frihet och mänskliga rättigheter. Resurserna används till militära syften. Människors ägodelar stjäls för att berika den privilegierade klassen, men den stora majoriteten får arbeta på i fattigdom.

Kommuniströrelsen berövar inte bara människor deras liv, utan leder också till enorm förstörelse av traditionella värderingar och kultur. Särskilt i det kommunistiska Kina har moralen sjunkit till en nivå som är svår att begripa, som att staten organiserar att man dödar människor för att kunna sälja deras organ. Kommunisterna har gjort människor till monster. Medicinsk personal, som ska hjälpa de sjuka, har blivit mördare.

Under det senaste århundradet har kommunisterna använt de ursprungliga kommunistiska lärorna för att dra till sig arbetarklassen såväl som intellektuella och unga människor. Efter de östeuropeiska kommunistregimernas sammanbrott har de återstående kommunistregimerna valt att överge kommunismens våldsamma bilder och i stället utnyttjat kapitalismens ekonomiska system, men med höga skatter, omfattande välfärd och omfördelning. De hävdar att de höjer levnadsstandarden och att alla ska få uppleva socialismens ”glada dagar”. De fortsätter att förleda människor.

Kommunismen vädjar till människans vilja att göra gott, samtidigt som den gör människor fanatiska. Under den här förespeglingen av godhet drar den i själva verket människor bort från Gud. Den förorenar människors sinnen, stärker det onda i människan och får henne att begå alla sorters brott. Dess materialism får människor att överge verkligt högre mål. För allt blod och svett som människor offrar för kommunismen blir de bara dödade och förgiftade. Ännu värre saker väntar om mänskligheten inte inser detta.

Slutsats: Bara moral kan ge människor fred och välstånd

Det är naturligt att människor strävar efter lycka. En bra ekonomi kan ge glädje, men ekonomin existerar inte i ett vakuum. Om ekonomin rör sig bort från etiken och moralen kan den råka i kris. Den glädje som ett samhälle kan få av materiellt välstånd är kortlivad. Om moralens och etikens grunder vittrar bort lurar katastrofen runt hörnet.

2010 rapporterade kommunistpartiets tidning Folkets dagblad att ”lyckoindexet”, Gross National Happiness, hade minskat i Kina år för år. Världens näst största ekonomi plågas av korruption, miljöförstöring och livsmedelsskandaler, vilket gör vanliga kineser väldigt otrygga. Så här har rikedomen ökat, men moralen sjunkit och glädjen i samhället minskat.

Det här visar på den mest fatala bristen i kommunismen: Människor är inte bara kött och blod, utan också sinne och ande. Innan en människa föds har Himlen lagt ut hennes väg genom livet. ”Varje tugga och klunk är förutbestämd”, säger kineserna, något som har en parallell i västerlänningarnas bordsbön. Människor med en tro förstår att välstånd är en nåd från Gud. De är ödmjuka och tacksamma, vilket gör dem nöjda och lyckliga.

Bland dem som var på Titanic när den sjönk fanns miljonären John Jacob Astor IV, vars rikedomar kunde ha byggt 30 Titanic. Men när döden hotade gjorde han det som han ansåg moraliskt riktigt – han gav sin plats i livbåten till två skräckslagna barn. [27] Isidor Straus, en av ägarna till varuhuset Macys sade: ”Jag tänker inte lämna båten innan andra män gör det.” Hans fru ville inte heller sätta sig i en livbåt, utan gav sin plats till deras nya hembiträde, Ellen Bird, och tillbringade sin sista stund på jorden med sin make. [28]

Dessa mycket rika människor valde att sätta sin tro och sina värderingar högre än sitt eget liv. Att välja moral och rättvisa är något som manifesterar den mänskliga civilisationens och den mänskliga naturens lyskraft: En ädel karaktär är värd mer än livet, och livet är värt mer än rikedom.

Li Hongzhi, grundare av den andliga metoden Falun Gong (Falun Dafa) skriver i sin text ”Wealth and Virtue”:

Det är härskarens och ämbetsmännens plikt att skänka välstånd till folket, men att främja pengadyrkan är den värsta sortens politik. Välstånd utan dygd skadar alla kännande varelser, medan välstånd med dygd är vad alla människor hoppas på. Därför kan man inte vara rik utan att förespråka dygd.

Dygden samlas i tidigare liv. Att bli en kung, en ämbetsman eller adel kommer alltsammans från dygden. Utan dygd, ingen vinst; förlust av dygd betyder förlusten av allt. Sålunda måste de som vill ha makt och rikedom först och främst samla dygd. Genom att utstå svårigheter och göra goda gärningar kan man samla dygd bland massorna. För att uppnå detta måste man förstå principen om orsak och verkan. Vetskapen om detta kan göra det möjligt för både ämbetsmännen och vanligt folk att utöva självbehärskning, och välstånd och fred kommer genom detta att bestå under himlen. [29]

Om mänskligheten upprätthåller de här nämnda värderingarna kring rikedom och liv, kommer de ekonomiska utmaningar som är rotade i mänsklighetens girighet, lättja och avund att minska avsevärt. När mänskligheten behärskar sina själviska begär kommer kommunismens ideologi inte längre att kunna bedra det mänskliga hjärtat. Då kommer Himlen att välsigna mänskligheten med hög moral. Det kommer att skapa mänsklighetens idealiska ekonomi: rikedom i världen, lugn i hjärtat och fred i samhället.

Kommunismens spöke har gjort intrikata arrangemang för att förstöra mänskligheten. Dess ekonomiska arrangemang är bara en del av historien. För att befria oss från de kommunistiska ”idealens” kontroll behöver vi granska den här konspirationen, identifiera de falska budskapen och sluta sätta vårt hopp till denna bankrutta ideologi. Vi måste också återställa de traditionella värderingarna och återupprätta moralen och dygden. Då kommer mänskligheten att kunna nå evigt välstånd och lycka, och nå sann frid. Den mänskliga civilisationen kommer då att lysa av en ny vitalitet.

Nästa del i serien finns här.

Referenser

[1] United States Declaration of Independence, http://www.ushistory.org/declaration/document/.

[2] Karl Marx, Det kommunistiska partiets manifest (Marx/Engels Internet Archive), https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm

[3] Fred Schwartz och David A. Noebel, "You Can Trust the Communists… to Be Communists (Socialists and Progressives too)" (Manitou Springs, CO: Christian Anti-Communism Crusade, 2010), s. 43–45.

[4] Friedrich Hayek, The Fatal Conceit: The Errors of Socialism (Routledge, augusti. 2013).

[5] Thomas Sowell, Intellectuals and Society, Revised and Expanded Edition (New York: Basic Books, 2012), kapitel 2.

[6] F. A. Hayek. “The Use of Knowledge in Society,” The American Economic Review, Vol. 35, No. 4. (september 1945), s. 519–530.

[7] Ludwig von Mises. “Economic Calculation in the Socialist Commonwealth.” Mises Institute. Hämtad 26 juli, 2018. https://mises.org/library/economic-calculation-socialist-commonwealth.

[8] Shi Shan. “Quagmire in the Reform of China’s State-Owned Enterprises,” Radio Free Asia, 22 september 2015, https://www.rfa.org/mandarin/yataibaodao/jingmao/xql-09222015103826.html.

[9] Linette Lopez, “Zombie Companies Are Holding China’s Economy Hostage,” Business Insider, 24 maj 2016, https://www.businessinsider.com/chinas-economy-is-being-held-hostage-2016-5.

[10] Jason Long, “The Surprising Social Mobility of Victorian Britain,” European Review of Economic History, Volume 17, Issue 1, 1 februari 2013, s. 1–23, https://doi.org/10.1093/ereh/hes020.

[11] John Kenneth Galbraith, The Good Society: The Humane Agenda (Boston, MA: Houghton Mifflin Co., 1996), s. 59–60; Karl Popper, The Open Society and Its Enemies (Routledge, 2012).

[12] Michael Rothschild, Bionomics: Economy as Business Ecosystem (Washington, D.C.: BeardBooks, 1990), s. 115.

[13] Adam Smith, The Theory of Moral Sentiments (Philadelphia: Anthony Finley, J. Maxwell Printer, 1817).

[14] Lawrence Kudlow, American Abundance: The New Economic and Moral Prosperity(New York: Harper Collins Publishers, 1997).

[15] Thomas Sowell, Economic Facts and Fallacies (New York: Basic Books, 2008), s. 174.

[16] Friedrich Engels, Fackföreningarnas roll (1881) https://www.marxists.org/svenska/marx/1881/19-d052.htm

[17] Vladimir Lenin, “The Trade Unions, The Present Situation and Trotsky’s Mistakes,” Hämtad 8 juli 2018, https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/dec/30.htm.

[18] Lü Jiamin, A History of Leninist Theory on Unions.” Liaoning People’s Press (1987).

[19] James Sherk, “What Unions Do: How Labor Unions Affect Jobs and the Economy,” Heritage Foundations hemsida 21 maj 2009, https://www.heritage.org/jobs-and-labor/report/what-unions-do-how-labor-unions-affect-jobs-and-the-economy

[20] Edwin J. Feulner, “Taking Down Twinkies,” Heritage Foundations hemsida, 19 november 2012, https://www.heritage.org/jobs-and-labor/commentary/taking-down-twinkies.

[21] James Sherk, “What Unions Do: How Labor Unions Affect Jobs and the Economy,” Heritage Foundations hemsida, 21 maj 2009, https://www.heritage.org/jobs-and-labor/report/what-unions-do-how-labor-unions-affect-jobs-and-the-economy.

[22] Ibid.

[23] Sherk (2009) Ibid.

[24] Steve Inskeep, “Solidarity for Sale: Corruption in Labor Unions,” National Public Radio, 6 februari 2007, https://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=5181842.

[25] Ibid.

[26] Karl Marx, Kritik av Gothaprogrammet (1875) https://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm

[27] Children on the Titanic (dokumentär, 2014).

[28] Isidor Straus, Autobiography of Isidor Straus (The Straus Historical Society, 2011), s. 168–176.

[29] Li Hongzhi, “Wealth With Virtue,” Essentials For Further Advancement, 27 januari 1995, https://www.falundafa.org/eng/eng/jjyz02.htm.