I januari öppnades ett nytt museum på Manhattan i New York: KGB:s spionerimuseum. Där visas utrustning från Sovjets underrättelsetjänst. Det finns emellertid en viktig historia som museet inte förtäljer.

Jag besökte museet under min vistelse i New York. En vänlig guide med stark rysk brytning introducerade mig till världens största samling av KGB-utrustning från Sovjet. Entusiastiskt talade han om hemliga kameror, ljudinspelare och gömda mikrofoner. Sammanlagt har museet 3700 artefakter.

Eftersom jag kommer från forna Tjeckoslovakien är jag fullt medveten om hur många liv som gick till spillo under kommunisteran, och hur många som mördades i fredstid i den sovjetiska kommunistrevolutionens namn.

Jag förvånas över somliga västländers attityd gentemot kommunismen. På museet träffade jag en ung, entusiastisk skolelev, Wyett Kent från Colorado.

– Jag gick ett par kurser om det [kommunism] i skolan, men har fortfarande inte uppnått den utökade kunskap som jag eftertraktade, sade han.

Jag förstod inte riktigt vad det var med kommunism som fängslade honom, så jag frågade:

– Vet du hur många som dog en onaturlig död under kommunisterna i Sovjetunionen?

– Oj, jösses, nej, det vet jag inte....

Hans lärare har tydligen ingjutit en positiv bild av kommunismen i honom, tänkte jag.

– Jag tilltalas verkligen av kommunism, och den är helt rimlig, men i världen vi lever, med en sådan naturlig mänsklig girighet och sådan naturlig mänsklig strävan efter makt, finns det många problem som först måste tas itu med, innan det kommer att, du vet, fungera effektivt, fungera bra, sade han.

Jag började känna mig lite obehaglig till mods.

Hundratusentals människor kastades i koncentrationsläger som kallades Gulag under Sovjetstyret. De misshandlades, frös och torterades i kommunismens namn.

Enligt "The Black Book of Communism: Crimes, Terror, Repression" har kommunismen dödat omkring 85 miljoner och 100 miljoner människor runtom i världen.

Jag berättade för Kent om Central- och Östeuropas erfarenheter av kommunism. Jag var nyfiken att höra hur han upplevde utställningen i den kontexten. Han svarade:

– Jag tycker att den här utställningen är, ah, det är en otrolig påminnelse, det är så viktigt för oss att minnas historien. Men det är också ett bra sätt att se på de positiva aspekterna av vad som kunde vara, samtidigt som man minns de som förlorade livet.

Svaret fick mig att häpna. Jag bad en kollega, Joshua Philipp, redaktör för Epoch Times i New York, att förklara en del västländers syn på kommunismen.

– Det är olyckligt att dagens samhälle ännu inte gjort upp med kommunismens brott, säger han, och tillägger att detta museum, så som han ser det, är en konsekvens av detta.

– Kommunismen målas fortfarande upp i ett positivt ljus. Men det här är inte något som folk i praktiken vill ställas inför.

Många vill inte göra en uppriktig granskning, säger han, eftersom det skulle innebära att de såg dess sanna natur.

Ett museum dedikerat till Sovjeterans spionmojänger ger en mycket begränsad syn på Sovjetunionens främsta säkerhetsbyrå.

– KGB:s operationer var inte romantiserade saker av James Bond-typ. KGB ägnade sig främst åt underminering.

Philipps kommentar påminner mig om den tidigare KGB-spionen Yuri Bezmenovs iakttagelser. Efter sitt avhopp avslöjade Bezmenov KGB:s taktik att störa andra länder. Enligt Bezmenov utgörs bara 15 procent av KGB:s aktiviteter av spioneri och avlyssning. Återstående 85 procent ägnas helt åt underminering.

KGB stödde i hemlighet aktiviteter som misskrediterade säkerhetssystemen i de länder som var måltavlor (såsom säkerhetsservice, statsförvaltning, polis och armé), och påverkade folks normer. Målet var att mana fram inre oroligheter och i grunden underminera statens och samhällets stabilitet. Sedan kunde en sådan kaotisk stat i kris tas över av militanta revolutionära grupper, vilka man sedermera skulle göra sig av med.

När KGB hade lyckats provocera fram en kris i ett land går det in i fasen av så kallad normalisering, förklarar Bezmenov: alla politiska rörelser som KGB stöttat i syfte att underminera ett land avlägsnas; och rörelsernas ledare som hjälpte KGB att organisera en kupp i sitt eget land dödas eller sätts i fängelse.

Vi har genom hela historien sett denna "normalisering" ske.

Det finns flera sorgliga exempel: i Nicaragua fängslades alla marxist-leninister under den fasen; i Grenada avrättades marxistledaren Maurice Bishop; i Bangladesh mördades prosovjet-presidenten Mujibur Rahman av sina egna marxist-leninistiska militärkamrater.

I mitt eget land, 1968, efter att de fem länderna i Warszawapakten gått in i Tjeckoslovakien, sade Sovjetledaren Leonid Bezhnev att "nu är broder Tjeckoslovakien normaliserat".

När en ledare hade fullgjort sin uppgift och landet var under kontroll eliminerade KGB allt som stod i vägen för de nya härskarna – en kommunistisk yrkesarmé.

Detta är en liten bild av de brott som dessa regimer har begått.

– Det är olyckligt att [dessa brott] inte visas ordentligt i sådana här museum, säger Philipp.

Historielektion

Vad händer när ett samhälle inte lär sig av sina misstag?

Museet ger allmänheten en falsk bild av kommunismen. Ungdomar kan till och med uppmuntras till att bli del i något slags "spionäventyr".

Rysslands president Vladimir Putin är en tidigare KGB-agent. Han har sagt att han anslöt sig till KGB efter att ha sett den sovjetiska spionfilmen "Dead Season" (1968). Är inte det ett intressant sammanträffande?

Nazityskland dödade miljontals offer – och Sovjetunionens Gulag-system antog dess förintelsemetoder. Enligt Viktor Suvorov, historiker och tidigare verksam inom den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, skickade Hitler Gestapobefäl till Ryssland för att resa omkring och lära sig från hur Sovjet konstruerade Gulag.

Utan historiska fakta är museet bara ett äventyr. Och på samma sätt är historien inte så intressant eller användbar utan lärdomar.