Jag har alltid haft en fascination för små skulpturer av människor och besökte nyligen en utställning med Matilda Cederqvist. Jag visste egentligen ingenting om henne eller hennes konst men utställningen berörde mig på djupet.
Just nu har Matilda Cederqvist en utställning på Persona galleri i Kalmar. Jag har skrivit om utställningen i detta nummers kulturdel. Det är en utställning som genom keramikskulpturer visar upp helt vanliga vardagssituationer.
Bra konst väcker tankar och känslor hos betraktaren. Man kan lätt tänka att det här handlar om starka känslor eller något som tränger sig på men Cederqvists verk påverkar mig på ett annat sätt. Skulpturerna varken tränger sig på eller vill säga något specifikt. De bara finns, de är i sin egen värld och verkar ibland iaktta mig på samma sätt som jag iakttar dem. Med ett lätt förundrat uttryck lägger den lilla vandraren ner sin kikare och möter min blick.
Något här förändrade mig, någonting i denna enkla, oansenliga skulpturs nöjdhet berörde mig djupt. Eftersom skulpturen själv inte kan prata fyller jag i dess ord och till mig säger den: ”Jaså du vill bli något stort. Jag är redan något stort. Jag är en nöjd vandrare som sitter här på en sten och äter en macka.”
Ibland glömmer jag bort hur storartad vardagen är. Det var ju just vid sådana här tillfällen som jag var lyckligast som barn. När jag satt på en sten med en kopp varm choklad och åt en enkel ostmacka.
Något här förändrade mig, någonting i denna enkla, oansenliga skulpturs nöjdhet berörde mig djupt.
När jag efter vernissagen kör hem över Ölandsbron har jag solnedgången i ryggen. Jag är inte säker på varför, men plötsligt infinner sig en stark känsla av tillfredsställelse. Det är som att livet är tillfälligt fullbordat.
Jag hugger själv reliefer i trä. I lind skär jag in väl genomtänkta dikter om livets ursprung och vad det innebär att vara människa. De är fina och ger en möjlighet till djup reflektion och eftertanke, men jag vet inte om de slår denna enkla lilla vandrare som äter en macka.
Att skapa konst som ger en djup känsla av meningsfullhet är inte lätt. Jag är också ganska säker på att detta inte var Cederqvists avsikt.
I mina diskussioner med henne känns det mer som att hon skapar för skapandets skull, för att det är något hon älskar att göra. Hur detta sedan påverkar mig blir helt upp till mitt möte med verket.
Veckan innan intervjuade jag Jeanette Björkman på Ateljé Himlavid på Öland. Hon målar får och har inte heller någon djupare filosofisk tanke med sina verk. Men hon berör. Det är något i mig som fylls av frid när jag iakttar hennes verk.
Kanske är det så att jag just blivit påmind om att livets stora underverk sker i det lilla. Att det är just promenaden i trädgården med kaffekoppen i handen som är mitt livs storverk. När jag hukar mig ner för att se om de små stråna av gräs i den lagade delen av gräsmattan har växt något. När jag sätter mig och vilar på den lilla stenmur som omgärdar vårt ängsområde.
Kanske var det så att jag just förstod att alla storverk och all politik enbart har ett värde om det ger något till den enkla människan. Att allt arbete vi gör på våra jobb och allt vårt kämpande handlar om just detta. Att skapa tid och ro för det enkla.
Men att kunna njuta av enkelheten är inte självklart. Befinner man sig i ett stressat tillstånd, mår dåligt eller har ett alldeles för stort fokus på materiella ägodelar så kan det vara svårt att se det underbara i att ägna en förmiddag åt att dricka kaffe i skogen.
Den avbildande, lugna konsten kräver ganska mycket av mig som betraktare. Jag får en upplevelse när jag för första gången ser dessa skulpturer. Det är dock inte förrän jag, med ett lugnt sinne, får möjlighet att vila i skulpturerna som jag verkligen förändras.
Det är när jag ställer ner min kamera och möter den unga vandrarens ögon som jag får kontakt med vandraren – som jag tillåter mig att på djupet uppleva konsten.
Kontakta journalisten: [email protected]
