loadingVandraren är avbildad i en enkel vardagssituation och blickar upp mot besökaren med ett förundrat och lätt frågande uttryck. Foto: Anton Nilsson
Vandraren är avbildad i en enkel vardagssituation och blickar upp mot besökaren med ett förundrat och lätt frågande uttryck. Foto: Anton Nilsson
Konst

Jordnära konst som berör

Anton Nilsson

Jag har alltid haft en fascination för små skulpturer av människor och besökte nyligen en utställning med Matilda Cederqvist. Jag visste egentligen ingenting om henne eller hennes konst men utställningen berörde mig på djupet.

Just nu har Matilda Cederqvist en utställning på Persona galleri i Kalmar. Jag har skrivit om utställningen i detta nummers kulturdel. Det är en utställning som genom keramikskulpturer visar upp helt vanliga vardagssituationer.

Bra konst väcker tankar och känslor hos betraktaren. Man kan lätt tänka att det här handlar om starka känslor eller något som tränger sig på men Cederqvists verk påverkar mig på ett annat sätt. Skulpturerna varken tränger sig på eller vill säga något specifikt. De bara finns, de är i sin egen värld och verkar ibland iaktta mig på samma sätt som jag iakttar dem. Med ett lätt förundrat uttryck lägger den lilla vandraren ner sin kikare och möter min blick.

Något här förändrade mig, någonting i denna enkla, oansenliga skulpturs nöjdhet berörde mig djupt. Eftersom skulpturen själv inte kan prata fyller jag i dess ord och till mig säger den: ”Jaså du vill bli något stort. Jag är redan något stort. Jag är en nöjd vandrare som sitter här på en sten och äter en macka.”

Ibland glömmer jag bort hur storartad vardagen är. Det var ju just vid sådana här tillfällen som jag var lyckligast som barn. När jag satt på en sten med en kopp varm choklad och åt en enkel ostmacka.

Något här förändrade mig, någonting i denna enkla, oansenliga skulpturs nöjdhet berörde mig djupt.

När jag efter vernissagen kör hem över Ölandsbron har jag solnedgången i ryggen. Jag är inte säker på varför, men plötsligt infinner sig en stark känsla av tillfredsställelse. Det är som att livet är tillfälligt fullbordat.

Jag hugger själv reliefer i trä. I lind skär jag in väl genomtänkta dikter om livets ursprung och vad det innebär att vara människa. De är fina och ger en möjlighet till djup reflektion och eftertanke, men jag vet inte om de slår denna enkla lilla vandrare som äter en macka.

Att skapa konst som ger en djup känsla av meningsfullhet är inte lätt. Jag är också ganska säker på att detta inte var Cederqvists avsikt.

I mina diskussioner med henne känns det mer som att hon skapar för skapandets skull, för att det är något hon älskar att göra. Hur detta sedan påverkar mig blir helt upp till mitt möte med verket.

Veckan innan intervjuade jag Jeanette Björkman på Ateljé Himlavid på Öland. Hon målar får och har inte heller någon djupare filosofisk tanke med sina verk. Men hon berör. Det är något i mig som fylls av frid när jag iakttar hennes verk.

Kanske är det så att jag just blivit påmind om att livets stora underverk sker i det lilla. Att det är just promenaden i trädgården med kaffekoppen i handen som är mitt livs storverk. När jag hukar mig ner för att se om de små stråna av gräs i den lagade delen av gräsmattan har växt något. När jag sätter mig och vilar på den lilla stenmur som omgärdar vårt ängsområde.

Kanske var det så att jag just förstod att alla storverk och all politik enbart har ett värde om det ger något till den enkla människan. Att allt arbete vi gör på våra jobb och allt vårt kämpande handlar om just detta. Att skapa tid och ro för det enkla.

Men att kunna njuta av enkelheten är inte självklart. Befinner man sig i ett stressat tillstånd, mår dåligt eller har ett alldeles för stort fokus på materiella ägodelar så kan det vara svårt att se det underbara i att ägna en förmiddag åt att dricka kaffe i skogen.

Den avbildande, lugna konsten kräver ganska mycket av mig som betraktare. Jag får en upplevelse när jag för första gången ser dessa skulpturer. Det är dock inte förrän jag, med ett lugnt sinne, får möjlighet att vila i skulpturerna som jag verkligen förändras.

Det är när jag ställer ner min kamera och möter den unga vandrarens ögon som jag får kontakt med vandraren – som jag tillåter mig att på djupet uppleva konsten.

Kontakta journalisten: [email protected]

Mest lästa

Rekommenderat

loadingVandraren är avbildad i en enkel vardagssituation och blickar upp mot besökaren med ett förundrat och lätt frågande uttryck. Foto: Anton Nilsson
Vandraren är avbildad i en enkel vardagssituation och blickar upp mot besökaren med ett förundrat och lätt frågande uttryck. Foto: Anton Nilsson
Konst

Jordnära konst som berör

Anton Nilsson

Jag har alltid haft en fascination för små skulpturer av människor och besökte nyligen en utställning med Matilda Cederqvist. Jag visste egentligen ingenting om henne eller hennes konst men utställningen berörde mig på djupet.

Just nu har Matilda Cederqvist en utställning på Persona galleri i Kalmar. Jag har skrivit om utställningen i detta nummers kulturdel. Det är en utställning som genom keramikskulpturer visar upp helt vanliga vardagssituationer.

Bra konst väcker tankar och känslor hos betraktaren. Man kan lätt tänka att det här handlar om starka känslor eller något som tränger sig på men Cederqvists verk påverkar mig på ett annat sätt. Skulpturerna varken tränger sig på eller vill säga något specifikt. De bara finns, de är i sin egen värld och verkar ibland iaktta mig på samma sätt som jag iakttar dem. Med ett lätt förundrat uttryck lägger den lilla vandraren ner sin kikare och möter min blick.

Något här förändrade mig, någonting i denna enkla, oansenliga skulpturs nöjdhet berörde mig djupt. Eftersom skulpturen själv inte kan prata fyller jag i dess ord och till mig säger den: ”Jaså du vill bli något stort. Jag är redan något stort. Jag är en nöjd vandrare som sitter här på en sten och äter en macka.”

Ibland glömmer jag bort hur storartad vardagen är. Det var ju just vid sådana här tillfällen som jag var lyckligast som barn. När jag satt på en sten med en kopp varm choklad och åt en enkel ostmacka.

Något här förändrade mig, någonting i denna enkla, oansenliga skulpturs nöjdhet berörde mig djupt.

När jag efter vernissagen kör hem över Ölandsbron har jag solnedgången i ryggen. Jag är inte säker på varför, men plötsligt infinner sig en stark känsla av tillfredsställelse. Det är som att livet är tillfälligt fullbordat.

Jag hugger själv reliefer i trä. I lind skär jag in väl genomtänkta dikter om livets ursprung och vad det innebär att vara människa. De är fina och ger en möjlighet till djup reflektion och eftertanke, men jag vet inte om de slår denna enkla lilla vandrare som äter en macka.

Att skapa konst som ger en djup känsla av meningsfullhet är inte lätt. Jag är också ganska säker på att detta inte var Cederqvists avsikt.

I mina diskussioner med henne känns det mer som att hon skapar för skapandets skull, för att det är något hon älskar att göra. Hur detta sedan påverkar mig blir helt upp till mitt möte med verket.

Veckan innan intervjuade jag Jeanette Björkman på Ateljé Himlavid på Öland. Hon målar får och har inte heller någon djupare filosofisk tanke med sina verk. Men hon berör. Det är något i mig som fylls av frid när jag iakttar hennes verk.

Kanske är det så att jag just blivit påmind om att livets stora underverk sker i det lilla. Att det är just promenaden i trädgården med kaffekoppen i handen som är mitt livs storverk. När jag hukar mig ner för att se om de små stråna av gräs i den lagade delen av gräsmattan har växt något. När jag sätter mig och vilar på den lilla stenmur som omgärdar vårt ängsområde.

Kanske var det så att jag just förstod att alla storverk och all politik enbart har ett värde om det ger något till den enkla människan. Att allt arbete vi gör på våra jobb och allt vårt kämpande handlar om just detta. Att skapa tid och ro för det enkla.

Men att kunna njuta av enkelheten är inte självklart. Befinner man sig i ett stressat tillstånd, mår dåligt eller har ett alldeles för stort fokus på materiella ägodelar så kan det vara svårt att se det underbara i att ägna en förmiddag åt att dricka kaffe i skogen.

Den avbildande, lugna konsten kräver ganska mycket av mig som betraktare. Jag får en upplevelse när jag för första gången ser dessa skulpturer. Det är dock inte förrän jag, med ett lugnt sinne, får möjlighet att vila i skulpturerna som jag verkligen förändras.

Det är när jag ställer ner min kamera och möter den unga vandrarens ögon som jag får kontakt med vandraren – som jag tillåter mig att på djupet uppleva konsten.

Kontakta journalisten: [email protected]

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024