Inledningsvis ett stort grattis till fotbollssupportern Fredrik Reinfeldt. Den 57-årige ur-djurgårdaren har gjort ett klipp som måste få alla andra supporters gröna av avund.
Gratisentré till all världens arenor, bästa plats på hedersläktaren och möjlighet att synas ihop med sportens allra största namn.
Det kommer att passa Reinfeldt som hand i handsken. Rollen som ordförande i Svenska Fotbollförbundet kan också bli den språngbräda som gör att den forne statsministern om några år återfinns i den högsta internationella fotbollssocieteten.
För det krävs att Reinfeldt inte bara smälter in där utan också stryker Fifa-ordföranden Gianni Infantino och de andra potentaterna medhårs.
Det lär bli en smal sak för Sveriges tidigare statsminister som är en slipad herre med välsmort munläder. Sätter han bara sina personliga intressen framför fotbollens finns det inget som talar emot att han en dag blir en av sportens tyngsta makthavare.
Skulle det däremot visa sig att han vill göra skillnad och förändra den nuvarande och från många håll starkt kritiserade strukturen kan Reinfeldt glömma en internationell toppkarriär. Hur det blir med den saken återstår att se.
I dagsläget är det ingen som vet vad den tidigare statsministern har för ambition ens med svensk fotboll.
Att han varit förtegen om det under hela valprocessen förklarar Reinfeldt med att han på det sättet visat folkrörelsen respekt.
I själva verket vittnar det om nonchalans och respektlöshet.
I en demokrati med transparens är det självklart att vara öppen med åsikter, ståndpunkter, ambitioner och värderingar.
Att svensk fotboll på lördagens årsmöte i Solna ändå valde Fredrik Reinfeldt framför Lars-Christer Olsson är anmärkningsvärt. Olsson har mångårig erfarenhet från olika roller inom fotbollen där Reinfeldt är novis.
Den som har problem med synen bokar tid hos optikern. Vid fel på bilen blir det ett besök på verkstaden. Krånglar elen ringer man elektrikern. Och så vidare.
Men svensk fotboll för ett annat resonemang.
I stället för att förlita sig till sakkunskap och erfarenhet väljer den att köpa grisen i säcken.
Nog för att det kanske kittlar mer men det finns redan tillräckligt mycket osäkerhet kring många frågor.
Att då plocka in en lekman som högst ansvarig känns allt annat än betryggande.
Vad vi så här långt vet är enbart att Reinfeldt inför årsmötet sade sig vara hedrad över att valberedningen nominerat honom och att han efter årsmötet förklarade sig hedrad över att ha blivit vald.
Eller ja, i sitt segertal sade han faktiskt lite mer än så men utan att göra någon klokare om hans eventuella visioner för svensk fotboll:
”Det är upp till mig att inkludera och föra samman”.
Han talade om glädjen med fotboll men också om rasism och hot och hat.
Naturligtvis kan vi inte begära att han redan ska kunna presentera en detaljerad handlingsplan på för honom främmande mark men något mer än de politiskt korrekta flosklerna hade åtminstone gett en fingervisning om hans tankegångar.
Självklart ska Reinfeldt ges möjlighet att överbevisa sina kritiker
Faktiskt kändes Reinfeldt mer som en idrottsminister än som ordförande för det i särklass största av Riksidrottsförbundets (RF) 71 specialförbund. Han är en skicklig retoriker och hans ledaregenskaper ska på inget sätt underskattas. Men de ska inte heller överskattas till den grad att hans ses som bäst lämpad inom ett område som är en vit fläck på hans karta.
Min känsla är att Reinfeldt betraktar sig själv som mer än ”bara” en fotbollsordförande, en ledare som avser att använda idrotten som redskap för att uppnå andra mål.
Naturligtvis ska fotboll liksom all annan idrott ta sin del av samhällsansvaret – vilket också görs – men det får för den skull inte överskugga de frågor som är viktigast i den egna sfären. En ordförande som ser ”sin” idrott främst som en samhällsbärare i stället för att ha fokus på interna problem och idrottens utveckling kommer snart att göra sig omöjlig.
Att Reinfeldt kommer att synas och höras mest av landets idrottsledare är givet. Han är en estradör som älskar rampljuset.Inte ens då han bjuds in till tv-soffor för att tala om ämnen i vilka han inte är insatt drar sig Reinfeldt för att ställa upp.
Lika självklart som att det märkliga valresultatet ska respekteras, lika självklart är att den tidigare moderatledaren ska få en chans att överbevisa sina kritiker.
Redan då hans namn förra året dök upp bland kandidaterna uttryckte jag i en ledare åsikten att han är olämplig. Detta främst eftersom han efter sin tid som statsminister inledde ett samarbete med Kinas kommunistiska diktatur, ett samröre som avslöjades av Expressen och som ska ha gett Reinfeldt stora inkomster.
Reinfeldt förminskar betydelsen av samarbetet och då han förklarar det för avslutat är saken ur världen.
Men det innebär inte att den försvunnit ur historien. Det är i dag lika sant som det var då att Fredrik Reinfeldt gjorde valet att samarbeta med världens största diktatur.
I mina ögon är det valet oförenligt med de värderingar vi har anledning att förvänta oss av en idrottsledare.
Svensk fotboll ser annorlunda på saken trots att det där ofta talas om demokrati, försvar av mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.
Apropå det har den nye fotbollsordföranden ingen åsikt om att Zlatan på en presskonferens häromdagen hyllade Qatar, inte bara för sättet som VM-värdskapet sköttes på utan också hur landets styrs.
”Qatar som land, jag tror att det är ett system som funkar. Finns det droger? Nej. Finns det kriminalitet? Nej”, sade han i en SVT-intervju.
Zlatans uttalanden har fått stor uppmärksamhet och då inte minst i Qatar där svenskens hyllning av landet rönt stor uppskattning. Gästarbetarnas slavliknande förhållanden under uppbyggnaden av VM-arenorna, förbudet för homosexualitet och brotten mot mänskliga rättigheter skildrades rikligt i internationell media inför och under VM – förstå att Zlatans ”tio poäng” värmde landets styre lite extra.
Faktiskt fick Zlatan en del beröm även i svensk media. Inte för vad han sade. Utan för att han sade det. Flera skribenter anser att det visar på Zlatans mod att gå sin egen väg utan att bry sig om vad omgivningen tycker och tänker.
Jisses! Tänk om Ronaldo, Messi eller någon annan av de riktigt stora stjärnorna uttryckt sig på samma sätt – de hade blivit hudflängda i svensk media.
Att Sveriges fotbollsjournalister äter ur Zlatans hand är väl känt och här sattes ett oslagbart rekord i undergivenhet.
Men en förbundsordförande borde ha integritet och ryggrad för att ge åtminstone sin personliga åsikt om Zlatans uttalande.
Reinfeldt nöjde sig med:
”Ska inte ägna livet åt att kommentera vad Zlatan säger.”
Det har ingen heller förväntat sig att Reinfeldt ska göra. Men han kunde väl åtminstone ha uttryckt att han har en annan syn på Qatar.
Ja, då förstås givet att han verkligen har det.
Den tidigare statsministern står inför en svår utmaning då han nu ska försöka ena ett i flera avseenden splittrat fotbolls-Sverige.
Att det för första gången nominerades en motkandidat till valberedningens förslag på ny ordförande är på något sätt symptomatiskt för tillståndet. Röstsiffrorna 143–111 påvisar samma sak.
Bredd mot elit är en av de stora stötestenarna. För att över huvud taget ha en möjlighet att överbrygga den klyftan krävs att Reinfeldt vinner ett nu saknat förtroende bland elitklubbarna.
Den skarpa kontrasten mellan distrikten och elitklubbarna åskådliggörs bland annat i Stockholm och Värmland. Stockholmsdistriktet röstade på Reinfeldt trots motstånd från storklubbarna AIK och Hammarby. Värmlands distrikt förklarade sin röst på Reinfeldt med att de vill se ett nytänk i förbundet. Allsvenska Degerfors lade rösten på Olsson och klubbens ordförande, Fredrik Rakar, säger till Värmlands folkblad:
”Det är ett skämt att välja någon som aldrig sysslat med fotboll. Som aldrig suttit i någon styrelse i en fotbollsklubb. Det är makabert!”
De hårda orden visar på det mycket starka motstånd som finns mot den nye ordföranden och det återspeglar sig också i olika omröstningar. 72 procent av de röstande i Aftonbladets enkät menar att Reinfeldt inte är rätt person för jobbet.
Han är själv supporter men går inte alls hem i supporterskarorna. Att Gais-supporters bara några timmar efter valet hängde upp en banderoll med ”Avgå Reinfeldt” får väl ändå främst ses som en gliring med glimten i ögat och med göteborgsk touch.
Inte ens det faktum att Reinfeldt vill behålla 51-procentsregeln blidkar de supporters som i sina klubbar har så starkt inflytande över verksamheten att de utgör en inofficiell styrelse.
Viljan att behålla 51-procentsregeln är för övrigt det enda konkreta Reinfeldt hittills uttalat om framtiden.
Om han föreslagit ett slopande av regeln skulle det varit enbart en tidsfråga innan han tvingats bort.
Sägas ska att även Lars-Christer Olsson är en försvarare av 51-procentsregeln och såtillvida hade ett val av honom inte gjort någon skillnad på den punkten.
51-procentsregeln är helig. Att den innebär att svenska klubbar inte kan konkurrera internationellt på herrsidan spelar ingen roll. Eftersom den globala utvecklingen av damfotbollen går mycket snabbt dröjer det inte länge förrän de svenska klubbarna blir avhängda även på damsidan.
Frågan är om det någonsin väcks ett intresse att skapa förutsättningar för svenska klubbar att hävda sig internationellt.
Om förbundets tolfte ordförande genom tiderna har ambition att ena och utveckla svensk fotboll står han inför en otacksam uppgift.
Han börjar från scratch och måste först sätta sig in i hur den stora rörelsen fungerar.
Bara det kommer att vara tidskrävande för expolitikern som blir heltidsarvoderad förbundsordförande. Han kommer att sitta kvar som styrelseordförande i tre bolag och som styrelseledamot i ytterligare två.
Huruvida dessa andra åtaganden gör det möjligt för honom att lägga tiden som krävs på det ansvarsfulla förtroendeuppdraget i svensk fotboll återstår att se.
Jag befarar att valet på årsmötet i Solna den 25 mars 2023 för evigt blir förknippat med ett självmål som det kommer ta lång tid att återhämta sig från.
Förhoppningsvis bottnar den pessimistiska synen på underskattning av Fredrik Reinfeldt.
