En liten pojke fick lära sig att han inte var bra nog av sin pappa, som kritiserade honom, slog honom, och lämnade honom.

Pojken växte upp till en man, som visste att han inte var värd något beröm, någon framgång, någon kärlek.

Som vuxen fick pojken ett jobb, men tänkte att han egentligen inte var bra nog för att göra jobbet väl. Han fejkade, skräckslagen varje dag för att han skulle bli avslöjad, hånad och avskedad. Han försökte göra sig osynlig, så att ingen skulle upptäcka hans oduglighet.

Men han var ständigt rädd för att folk skulle se honom misslyckas. Så han höll sig själv tillbaka, noga med att inte företa sig något som kunde misslyckas. Han avstod från att göra svåra saker och skapade en lång vana av att skjuta upp och förhala. Det kom att styra hans liv, påverka hans vanor kring hälsa, ekonomi, och relationer.

Nu när pojken var vuxen hamnade han i ett par långa förhållanden. Han hoppades att han skulle finna någon som kunde göra honom lycklig. Han trodde förstås inte att han kunde göra dem lyckliga eller att de skulle älska hans verkliga jag, han visste ju redan att han inte var värd någon kärlek. Men, om han var riktigt snäll och bara visade sina goda sidor, kanske de skulle tycka om honom. Så han var aldrig riktigt ärlig, och han upplevde aldrig verklig närhet. Han kunde bara visa vissa delar av sig själv, som kanske skulle ge honom kärlek.

Och han var alltid beredd på att de skulle upptäcka hur dålig han var och lämna honom. Faktiskt lämnade han dem innan det kunde hända. Om han inte lämnade dem, så var han ändå bara till hälften i förhållandet, med ena foten utanför dörren. Därför kände hans kärlekspartner aldrig hans fulla engagemang, men ville alltid ha det.

Det här gällde även för alla hans vänner och arbetskamrater. Han var aldrig fullt ut engagerad eller helt ärlig och visade aldrig sitt verkliga jag.

Det här är föreställningen om att man är värdelös. Och den är vanligare än man skulle kunna tro.

Min inre föreställning av att vara värdelös

En av mina föreställningar som jag haft allra längst är att jag är värdelös – att jag på något sätt inte är värdig att undervisa, att skriva böcker, eller att lära människor att släppa rädsla.

Under det att jag arbetat med tusentals människor för att hjälpa dem att ändra sina liv, har jag upptäckt att det här är en av de vanligaste föreställningarna som finns.

Vi är ovärdiga. Ovärdiga beröm, att få ut vårt arbete i samhället, att leda ett team eller en förening, att skapa något meningsfullt i världen. Vi är ovärdiga framgång. Lycka. Harmoni. Ekonomisk trygghet. Kärleksfulla relationer. Vi är ovärdiga kärlek.

Vi duger inte till: inte till att tackla våra tuffaste prövningar, ändra våra begär, ändra vår kost, eller att börja träna. Vi duger inte till att ändra en dålig vana eller att börja med en bra. Vi duger inte till att få ut våra böcker eller vår konst till allmänheten, starta en pod, eller ett företag. Vi är inte bra nog för att andra ska uppmärksamma våra bedrifter.

Vi duger inte, och vi är värdelösa.

Den stora hemligheten

Här är själva grejen: det är bara en föreställning! Det är en föreställning i vårt sinne som vi återupprepar, gång på gång, tills den trycker ner oss till underkastelse.

Vi tror på den här föreställningen, och vi plockar fram de bevis som bekräftar den.

Men den här föreställningen är inte sann. Och än värre, den skadar oss i varenda del av vårt liv. Det innebär att vi aldrig vågar vara helt ärliga, aldrig verkligt engagerade. Den gör oss oroliga och rädda för att misslyckas. Och om vi väl stiger fram så är det bara en uppvisning för att bekräfta att vi duger.

Det här är den allmänt förekommande föreställningen om att vi är värdelösa, och det skadar oss på djupet.

Att ta bort föreställningen

Så hur kan vi sluta tro på den här föreställningen, som går så djupt att vi oftast inte ens inser att den påverkar oss?

Jag ska ge er två övningar som har hjälpt mig att börja lösa upp den, även om den fortfarande gör sig påmind när jag inte är uppmärksam.

Första övningen: skriv ett mantra och upprepa det

Det här är något jag använder när min ovärdighetskänsla kommer upp i samband med mitt skrivande eller när jag ska hålla ett föredrag.

När jag skriver på en bok, säger föreställningen oftast något i stil med: ”Ingen kommer att tycka att den här boken är värdefull, det kommer att bli en katastrof”. Det gör det mycket svårare att skriva boken och jag blir plötsligt väldigt bra på att ta hand om köksbestyren istället för att skriva.

När jag ska hålla ett föredrag så känns allt bra när det ligger ett par månader framåt i tiden, och jag tackar ja till uppdraget. Sedan blir jag skräckslagen när dagen närmar sig. Då börjar oron mala. Jag börjar ifrågasätta mitt förstånd: ”Varför sa jag någonsin ja till det här? Ingen kommer att vilja lyssna på vad jag har att säga”.

Så förra året kom jag på ett mantra för att börja se världen på ett nytt sätt: ”Världen behöver dig och din gåva”.

Jag upprepade det närhelst jag märkte att mitt hjärta sviktade för att jag skulle hålla ett föredrag, leda en workshop eller ett webinar, hålla en kurs, skriva en bok eller en bloggartikel. Jag upprepade det många gånger: ”Världen behöver dig och din gåva”.

Jag upprepar det tills jag börjar tro på det. Ja, det låter fullkomligt galet. Men ändå fungerar det. Jag börjar titta efter bevis på att det är sant. Nu kan jag inte längre höra de andra tankarna lika starkt.

Den andra övningen: Låt föreställningen lösas upp

Det här gör jag hela tiden, och det är helt magiskt.

Så här går det till. Jag uppmärksammar föreställningen. Jag uppmärksammar hur den får mig att känna mig – jag känner mig dålig, jag är rädd, jag förminskar mig själv, jag gömmer mig. Sedan frågar jag mig själv: ”Hur skulle jag vara om jag inte bar på den här föreställningen?”.

Det är den magiska frågan för mig. Jag föreställer mig hur det kulle vara, i just det här ögonblicket, om jag inte hade den här föreställningen. Plötsligt är jag helt närvarande här och nu – jag uppmärksammar hur min kropp känns, jag uppmärksammar min omgivning, hur luften känns på min hud, ljuset i rummet, och ljuden runt omkring mig.

Plötsligt är jag fullständigt absorberad i nuet och befriad från föreställningen. Jag är fridfull. Jag kan öppna mitt hjärta. Vilken fantastisk gåva att bara kunna släppa föreställningen och vara fullkomligt närvarande och tillfreds med hur saker och ting är, kärleksfull mot mig själv och alla människor omkring mig.

När han övar på ett nytt mantra och ställer sig den magiska frågan, då är pojken underbart befriad från sin gamla föreställning och kan springa fritt genom djungeln, glädjefylld och levande.

Leo Babauta är författare till sex böcker, och driver bloggen "Zen Habits" med över 2 miljoner följare. Han har skapat flera online-kurser som lär ut hur man tar kontroll över sina vanor. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld.

Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd!

Här ser du hur du kan stödja oss.