Ann Teurlings har sex barn och växte upp i en traditionell familj i Halle, Belgien. Hon studerade konst och inredningsdesign. Men för 30 år sedan var hon med om en bilolycka. Det gav henne kronisk smärta i årtionden. Det här är berättelsen om hur hon blev bra igen.

”Mamma kan springa! Hon kan springa!” ropar min 11-åriga dotter Ili.

Ili hade aldrig sett mig springa. Min 28-åriga dotter hade inte heller sett mig springa. Det var inte bara det att jag inte hade kunnat springa, jag gick inte heller så bra. Det var svårt för mig att hänga med barnen eller att leka med dem på lekplatsen. Det här slitet kommer sig av en hemsk bilolycka för 30 år sedan.

I juli 2016 deltog jag, efter en livsomvälvande upplevelse, i en parad i Berlin där jag gick nästan 9 kilometer. Det hade varit helt otänkbart innan. Två månader senare gick jag med i en annan parad i München. Efter det kunde jag plötsligt springa, och det var därför Ili var så glad.

Bilolyckan och sviterna efter den

Jag var 24 år när jag var med om en bilkrock och blev allvarligt skadad. Jag låg i koma i en vecka. Mina ben var så illa däran att läkarna funderade på att amputera. Som väl var gick det att undvika, tack vare en skicklig och tålmodig kirurg som satte ihop alla benbitar.

Medan jag låg i koma svävade jag mellan liv och död och jag minns att jag en gång såg trappor som ledde till det jag visste var Himlen. När jag kom ut ur koman kände jag mig som en 70-årig gammal kvinna, utmattad och med smärtor överallt. Oavsett om jag låg, satt eller rörde mig så var smärtan alltid där. Ibland kunde jag gråta bara över att tänka på att behöva göra sådana basala saker som att gå på toaletten. Under hela första året behövde jag kryckor för att kunna gå, och varje steg var mycket svårt. På något vis lärde jag mig att leva med den konstanta smärtan och försökte övervinna den genom att hålla mina tankar på en högre nivå.

Min upplevelse under koman och det faktum att jag hade kvar mina båda ben övertygade mig om att den mänskliga kroppen måste ha en självläkningsmekanism och att jag någon gång skulle återhämta mig helt. Med det här tankesättet vägrade jag att ta mediciner, vilket gjorde mitt liv väldigt svårt.

Människor omkring mig förstod mig inte och tyckte att jag var konstig. Gradvis tappade jag förtroendet för människor och blev bitter, envis och ensam. Jag var så envis att när en bekant försökte ge mig en bok, ”Zhuan Falun” som senare förändrade mitt liv, så vägrade jag ta emot den och stängde henne ute. Jag föredrog min egen slutna värld.

30 års kronisk smärta läkte på fyra månader

Några år senare träffade min dotter Ili en flicka, Lucia, i skolan och de blev bästa vänner. Lucias mamma utövar Falun Gong, en gammal andlig kinesisk meditationsmetod. Hon hörde om mig genom Ili och ringde mig. Hon ville berätta om den läkande kraften hos Falun Gong (som också kallas Falun Dafa), men jag ville inte träffa henne. Lucias mamma var dock väldigt tålmodig. Under tre års tid försökte hon flera gånger berätta för mig om Falun Gong, men jag stötte bort henne varje gång.

En eftermiddag gick jag och Ili för att se Shen Yun Performing Arts, en klassisk kinesisk dansföreställning från New York. Ili blev så fascinerad att hon ville lära sig klassisk kinesisk dans och vi anmälde henne till ett sommarläger för detta. Jag följde med henne dit och såg en del intressanta saker hända.

Det verkade knappt möjligt, men väldigt snart dansade Ili som en riktig kinesisk dansare och hon lärde sig också kinesisk målning. Det överraskade mig verkligen. Jag pratade med läraren, som utövar Falun Gong och hon förklarade att boken Zhuan Falun, metodens huvudbok, är mycket djupgående. Läran baseras på sanning, medkänsla och tålamod.

Jag blev nyfiken och hälsade på Lucias mamma. Hon gav mig ett exemplar av boken och jag började läsa den. Jag förstod med en gång att det här var precis vad jag behövde. Jag fortsatte att läsa och läsa. Jag läste den igen och igen. När Lucias mamma berättade för mig att jag behövde läsa den fler än en gång för att förstå alla djupgående principer, så hade jag redan läst den flera gånger.

Det var bara början.

Fyra månader senare var all smärta borta och jag kunde knappt tro det. Jag var så överraskad över att 30 års smärta hade försvunnit bara av att läsa en bok. Det gjorde mig mer nyfiken på Falun Gong, så jag började göra meditationsövningarna också. Till min glädje gick det väldigt lätt för mig att lära mig de fem övningarna, som om jag hade gjort det förut.

En annan fantastisk sak var att, som jag tolkade det, talade boken om den trappan till Himlen som jag hade sett när jag låg i koma.

Nu kan jag springa

Lite senare, när jag och Ili var på ett annat sommarläger i Tyskland fick jag frågan om jag ville gå med i en parad i Berlin. Jag visste inte vad paraden handlade om och trodde att det var något för barnen, så jag sa ja.

Det var många som var med i paraden och jag förstod att syftet med den var att väcka uppmärksamhet kring den brutala förföljelsen av Falun Gong-utövare i Kina och även att visa det fina med metoden. På det här viset fick jag möjlighet att stå upp för rättvisa för de här oskyldiga människorna i Kina i möte med det onda.

Jag försökte hålla mig längst bak i paraden ifall jag inte skulle kunna hålla tempot. Då skulle jag inte störa någon. Det visade sig vara en lång parad. Jag följde dem som gick framför mig, kände balansen igen och innan jag visste av det så hade flera timmar gått. Jag var överraskad över att jag hade gått så långt.

Då kom en man fram till mig och sade att jag gick för långsamt och behövde gå snabbare för att inte komma efter. Jag kände med en gång hur jag tappade balansen och varje steg blev mycket svårare. Min vän uppmuntrade mig att stärka min vilja. Då kom mannen tillbaka och sade till mig att gå ännu fortare. Plötsligt kände jag mig utmattad och behövde vila. Jag såg hur paraden rörde sig längre och längre bort från mig.

Då kom jag plötsligt att tänka på det som står i Zhuan Falun och jag påminde mig om syftet med paraden. Med den tanken började energin komma tillbaka, så jag började gå igen och lite i taget minskade avståndet mellan mig och paraden och till slut kom jag ikapp.

Då kom mannen för tredje gången och sade till mig att jag behövde gå fortare! Det var fortfarande 500 meter kvar och varje steg blev så tungt att jag fick kämpa och de sista metrarna behövde jag hjälp.

Hela upplevelsen verkade ha gjort nytta för mig på ett djupare plan. Även om smärtan var borta så kände jag alltid av ett tryck innan jag gick i paraden, men efter det här var trycket borta.

Ganska snart deltog jag och Ili i en annan parad, i München. I den paraden kändes det mycket bra och jag gick till slutet utan några problem. Ili gick bredvid mig och hon var förvånad över att jag kunde gå så fort.

På väg tillbaka till hotellet efter paraden behövde vi komma ikapp gruppen som vi var där med. De var långt framför oss så utan att tänka började jag springa. Det var då Ili ropade ”Mamma kan springa! Hon kan springa!” Hennes glädje visste inga gränser.

Efter att ha sett förändringarna hos mig började Ili också med Falun Gong. Hon förstår väldigt väl det som lärs ut i Zhuan Falun och hon uppför sig enligt principerna sanning, medkänsla och tålamod i sitt dagliga liv.

Jag känner mig så tacksam för mina livsomvälvande erfarenheter och över att se min dotter växa upp på ett hälsosamt sätt. Jag vill dela med mig av min berättelse till andra människor som är som mitt ”gamla jag” och hoppas att fler människor kan få nytta av den här underbara självkultiveringsmetoden.