Finns det ett slags självmissbruk? Söker vi efter en mening i det som är meningslöst, för att stå ut med vår ovilja att se den mening som redan givits oss? Kort sagt: Vad lever vi för liv?

När jag botaniserar bland självhjälpslitteraturen i bokhandeln finner jag böcker med titlar som Allt om mig själv och Personlig kokbok att skriva själv. När jag öppnar dem märker jag att de till stor del består av blanksidor. Ibland kan det förvisso finnas frågor om vad man som läsare gillar och ogillar här i livet och om minnen och planer för framtiden. Annars ingenting alls. Helt tomt!