För några månader sedan stod jag och min man utanför en teater i närheten, efter en nyss avslutad föreställning. Plötsligt kom det fram en okänd man till oss. Snart började han berätta om sin fru som nyligen gått bort i cancer.

Orden bara bubblade fram ur mannens mun och vi gjorde vårt bästa för att lyssna. När han väl hade gått konstaterade vi att detta var en ärrad människa som var traumatiserad av det som han hade varit med om. Varför han hade valt att lätta sitt hjärta inför oss vet jag inte. Men kanske kände han sig helt enkelt mycket ensam och tog därför den chans han fick.

Mötet fick mig att börja fundera på hur mycket vi egentligen vet om våra medmänniskor. Det är inte självklart för alla att erkänna att de mår dåligt, inte ens för sina närmaste. Många som lider av ensamhet blommar dessutom upp så fort de får chansen att umgås med andra. Därför kanske det inte märks på dem att de inte mår så bra, eftersom de verkar lyckliga och välmående i sociala sammanhang.