”Existerar Gud?” är ett av de huvudteman som utforskas i den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs romaner, och är samtidigt en tidlös, universell fråga. Emellertid är kanske den relevanta frågan: Gör en Gudstro oss till bättre människor?

I dagens samhälle har strukturer avvecklats, ordens semantik förvanskats, och religionernas varning för kunskapens hybris har fallit på hälleberget. Utan värden utanför sig självt formar intellektet koncept, lyfter upp sina egna produktioner och dyrkar dem som idoler – den absoluta idén. Utan metafysisk validering för vare sig etik eller transcendent sanning, är värdeneutralitetens kausala slutsats att allt är tillåtet, ingenting är heligt, samt att gott och ont är ett paradigm att negera och överstiga. Varje norm och varje kulturellt metanarrativ ska raseras; varje myt ska diskrediteras – tills alla är vilsna i en ändlös, desorienterande öken av passiv liknöjdhet. Detta är teoretisk nihilism, tron på ingenting.

Förlusten av mening är vår tids stora kris. Som den postmoderne teoretikern Jean Baudrillard sade: ”Vi lever i en värld med alltmer information, men allt mindre mening.” Människor jagar sensationer, eklektisk nostalgi, och social medier erbjuder en ändlös dag, vilken fördriver nattens skuggor och rädslan för den andra sidan. Beordrade av signaler från en cybernetisk förlängning i sin hand mobiliseras de unga till klimataktion, och finner trosgemenskap i Star Wars eller Harry Potter. Den existentiella krisens barn höjer rösten och visar vägen, samtidigt som deras inlägg på sociala medier skriker ut budskapet: Jag existerar!