Tusentals turister hade besökt hägnen. Men när en djurskötare blev dödad av vargarna på Kolmården stoppades ett 30-årigt experiment. I sin bok "Vargattacken" försöker Lars Berge förstå hur och varför man började umgås med vargar.

Tingsrätten har redan sagt sitt: djurskötaren skulle aldrig ha tillåtits att ensam gå in till de åtta fullvuxna varghannarna.

Men Lars Berge är mer intresserad av hur det kom sig att Kolmården under så många år kunde erbjuda turister att köpa dyra inträdesbiljetter till själva varghägnen? Vad, i Sverige i stort, och på själva djurparken, ledde fram till att man nu klappade ett under århundraden fruktat djur? Besökarna gick visserligen alltid in till vargarna med specialtränade guider men på ett sätt som Lars Berge inte har kunnat hitta någon motsvarighet till i någon annan modern djurpark i världen.

Den förklaring som Kolmårdens ledning har levererat själv är politisk, konstaterar Lars Berge. I början av 1990-talet, när den vilda vargen började röra sig trakterna inleddes besöken för att nyansera bilderna av ett demoniserat rovdjur.

Med nappflaska

Kolmårdens vargar hade fötts upp med nappflaska för att bli socialiserade och mindre skygga, en metod som under en tid praktiserades även på Skansen.

Nappflaska eller inte, en varg är alltid en varg, ska docent Olof Liberg senare förklara under rättegången. Djurets instinkter ändras inte, framhåller han.

Lars Berge har plöjt den gedigna polisutredningen och intervjuat svenska och internationella experter. Han vill berätta om Sverige, om vår syn på oss själva i stället för att leta syndabockar eller kommentera intern personalpolitik.

– Men det finns olika delförklaringar och en är ekonomisk: när den här "produkten" togs fram befann sig Kolmården på ruinens brant.

– Sedan undrar jag om det inte fanns psykologiska förklaringar? Det fanns en drivkraft hos de anställda att bli en del av vargflocken. Man skulle gå in och bli ett slags ledarvarg; det är fortfarande svårt för mig att förstå.

"Djupt berörd"

Tidigare har han skrivit romaner, "Svinn" och "Kontorsninja", som utspelas på varuhus respektive kontor, båda med en samtidskritisk blick på tillvaron. I den nya reportageboken skriver han i stället om miljön "djurparken".

– När det här inträffade blev jag djupt berörd av att den dödade djurskötaren också var den som hade fött upp vargarna, att hon skulle vara "deras mamma", det kändes som en otroligt brutal händelse också i den relationen.

Men det var också sättet att tala om vargarna som fick honom att haja till. På presskonferensen hade den dåvarande zoologiska chefen beklagat den mänskliga tragedi som just inträffat men också sagt att den var förödande för "vargens varumärke".

– Jag kunde inte påminna mig att jag någon gång tidigare hade hört att man pratat om djurarter i termer av varumärken och konsumtion. Jag tyckte det var märkligt.

Nästan utrotat djur

En viktig bakgrund till "Närkontakt varg" på Kolmården är det som Lars Berge kallar för en svensk "rebranding" av vargen. Under 1970-talet bedrev Svenska Naturskyddsföreningen med flera ett framgångsrikt opinionsarbete för att ändra den negativa attityden mot vargen, då ett så gott som utrotat djur.

– Jag har tänkt jättemycket på varför det ansågs så viktigt. Det har såklart att göra med vargen men också med människan och vår syn på oss själva. Synen på vargen var förlegad och präglad av gamla vanföreställningar. Om Sverige skulle vara en progressiv nation kunde man inte hålla på och säga sådant som att "vargen är djävulens hantlangare".

TT: Har du själv ändrat din uppfattning om vargen på något sätt?

– Vargen är ett av de mest omskrivna djuren i kulturhistorien, många är fascinerade av vargen som djur, men jag är inte det. Jag tycker det verkar vara tråkigt att vara varg. Jag är fascinerad av människan. Jag tror inte den här händelsen berättar mycket nytt om vargen, däremot kan den berätta om hur människor fungerar.

(Erika Josefsson/TT)