loading
Närbild på de "dyrbara sidorna som Callie Di Nellos farmor inte lät henne vidröra. Sidornas nederkant är grovt skurna i gammeldags stil. Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times
Närbild på de "dyrbara sidorna som Callie Di Nellos farmor inte lät henne vidröra. Sidornas nederkant är grovt skurna i gammeldags stil. Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times
Litteratur

Ett föremål jag uppskattar: Farmors exemplar av Longfellows ”Hiawatas sång”

Lorraine Ferrier

I den här artikelserien berättar olika personer om sin mest värdefulla ägodel. Föremålen omkring oss kan väckas till liv genom sina historier och vår koppling till dem. I den här artikeln delar Callie Di Nello från Wimbeldon i London med sig av sin historia.

Det föremål som jag uppskattar mest är ”Hiawatas sång” av H.W. Longfellow. Min farmor fick den i gåva 1940.

Boken är vackert inbunden med läder och ett hårt omslag, underbart marmorerad. Antagligen hade den ett fodral en gång i tiden, men den kom till mig på detta sätt. Sidornas övre kanter är perfekt skurna, men nederdelen och sidorna är väldigt ojämna, i den sanna gammeldags bokstilen.

Den läderbundna boken med marmorerat omslag som är brittiska Callie Di Nellos högst värderade ägodel, “Hiawatas sång". Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times

Jag uppskattar boken eftersom den väcker känslor och minnen till liv. När jag var liten brukade jag åka och hälsa på hos farmor och hon älskade poesi och all slags litteratur.

Hon kom från en fattig familj och ville få det bättre ställt, så hon tog lektioner i talteknik för att få ett bättre jobb som lärare. Hon var en mycket bra talare, vilket hon var stolt över.

Jag tror att det är därför som hon läste ”Hiawatas sång” för mig – det var en väldigt annorlunda kultur jämfört med vår engelska kultur. Och hon ville öppna mitt sinne för någonting som på den tiden fortfarande var omhöljt i mystik, tror jag, för alla utanför USA.

När jag var liten flicka, kanske 3 eller 4 år, brukade jag krypa upp i hennes knä och hon läste delar av boken för mig på eftermiddagen innan hon lagade middag och min farfar kom hem. Så det var vår heliga stund.

Hon brukade sjunga ”Hiawatas sång”; sättet hon talade på hade en sådan vacker rytm. Hon kom verkligen in i detta, och det är en av sakerna hag älskade eftersom det var så musikaliskt. Jag hade mitt huvud mot hennes bröst och jag kunde känna henne sjunga. Jag kunde känna rytmen och hennes hjärta varvat med orden, det var så vackert. Jag blev helt avslappnad. Så snart hon började läsa, allting som var fel i världen, till och med i den åldern, löstes upp. Och jag minns att jag klättrade upp på henne när jag var 8 eller 9, och hon motade bort mig eftersom jag var alldeles för stor, jag hade så långa ben.

Jag fick aldrig hålla i boken. Jag fick bara titta på den eftersom sidorna var så dyrbara.

Närbild på de "dyrbara sidorna som Callie Di Nellos farmor inte lät henne vidröra. Sidornas nederkant är grovt skurna i gammeldags stil. Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times

Nu för tiden när man går och drar ut en bok ur bokhyllan är det vanligen en pappersrygg med trimmade hörn, och pappret är väldigt tunt och halt. Men den här boken har vackert tjockt papper, med massor av åldrad marmorering genom hela boken, en del i en väldigt mörk palett.

Illustrationerna har en begränsad färgskala; det finns en i början av boken med inskriptionen ”Alldeles ensam stod Hiawata”, och han står i en skog, och det är bara dunkelt brunt, och nästan som ett ljus som lyser ned på en apelsin. Den är svårt att beskriva, men det är som en mjuk persika. Färgerna är dämpade, och det är de genom hela boken. Men man kan fortfarande se värmen lysa igenom.

Den sista färgillustrationen i boken: “Således försvann Hiawata/ i solnedgångens härlighet (fritt översatt från engelska)". Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times

Historien

För mig gav boken en fascinerande inblick i amerikansk historia, såväl som i poesin, eftersom jag trodde att poesi bokstavligen var en kort vers, eller fåtalet verser, men verkligen inte en hel bok.

Boken handlar om Amerikas urinvånare och mycket av deras läror är invävda.

Den är nästan som ”Odysséen”. Den har en verklig, mäktig ton, som fortsätter och fortsätter, och det är verkligen vackert skrivet. Men det var så uppenbart att det inte handlade om England, eller om karaktärer från England.

I många år trodde jag att Hiawata var av kvinnligt kön, och jag blev mycket förvirrad över det faktum att Hiawata skulle gifta sig med Minnehaha. I min barndom hörde man inte talas om sådana relationer. Jag var hela tiden förvirrad, och om Hiawata var en man, varför hade han då så långt hår? Tidigt på 70-talet, när jag föddes, kände man inte till dessa saker i engelsk kultur.

Callie di Nellos favoritpassage är “Hiawathas frieri” som börjar (fritt översatt): “Såsom för bågen strängen är,/ så för mannen är kvinnan/ Även om hon böjer honom, lyder hon honom/ Även om hon drar honom, följer hon honom/ Oanvändbar var för sig utan den andra!"Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times

Hiawata var så övertygad i sin kärlek till Minnehaha att han gick emot den enorma familjen och gemenskapens åsikter. Han ville gifta sig med en person utanför sin stam, och det var mycket kontroversiellt, lite som på 1070-talet om du ville gifta dig med någon från en annan kultur eller ett annat land. På den tiden gjorde man inte något sådant.

Han var fast beslutsam, hans hjärta var så äkta, hans sinne var så äkta, att han måste ha den här vackra kvinnan i sitt liv. Och han trodde att mycket av den disharmoni som fanns mellan de båda stammarna efter händelser som utspelat sig i historien skulle kunna läkas om han tog den här kvinnan till sin maka. Jag tyckte att det är var helt oerhört, att någon kunde göra något så storartat för kärleken, för när man är liten tänker man på kärlek som en stor varm omfamnas i en kram. Det är så kärlek ser ut när man är så liten.

“Hand i hand gick de tillsammans (fritt översatt)” säger en av Nancy Smiths färgillustrationer i 1929 års utgåva av “Hiawathas sång”. Foto: Callie Di Nello

Historien har verkligen viktiga lärdomar. Jag tycker att den berättar om disharmonin vi känner mellan länder och gemenskaper.

Kanske måste vi alla ta ett steg tillbaka från sociala medier och det konstanta bombardemanget varje dag och ta sig en lugn stund och bara läsa, även om det bara är en sida om dagen, vilket kanske skulle ta högst fem minuter, och bara läsa, och absorbera historierna. Det är verkligen kraftfullt.

Bra gjort, H.W. Longfellow.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mest lästa

Rekommenderat

loading
Närbild på de "dyrbara sidorna som Callie Di Nellos farmor inte lät henne vidröra. Sidornas nederkant är grovt skurna i gammeldags stil. Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times
Närbild på de "dyrbara sidorna som Callie Di Nellos farmor inte lät henne vidröra. Sidornas nederkant är grovt skurna i gammeldags stil. Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times
Litteratur

Ett föremål jag uppskattar: Farmors exemplar av Longfellows ”Hiawatas sång”

Lorraine Ferrier

I den här artikelserien berättar olika personer om sin mest värdefulla ägodel. Föremålen omkring oss kan väckas till liv genom sina historier och vår koppling till dem. I den här artikeln delar Callie Di Nello från Wimbeldon i London med sig av sin historia.

Det föremål som jag uppskattar mest är ”Hiawatas sång” av H.W. Longfellow. Min farmor fick den i gåva 1940.

Boken är vackert inbunden med läder och ett hårt omslag, underbart marmorerad. Antagligen hade den ett fodral en gång i tiden, men den kom till mig på detta sätt. Sidornas övre kanter är perfekt skurna, men nederdelen och sidorna är väldigt ojämna, i den sanna gammeldags bokstilen.

Den läderbundna boken med marmorerat omslag som är brittiska Callie Di Nellos högst värderade ägodel, “Hiawatas sång". Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times

Jag uppskattar boken eftersom den väcker känslor och minnen till liv. När jag var liten brukade jag åka och hälsa på hos farmor och hon älskade poesi och all slags litteratur.

Hon kom från en fattig familj och ville få det bättre ställt, så hon tog lektioner i talteknik för att få ett bättre jobb som lärare. Hon var en mycket bra talare, vilket hon var stolt över.

Jag tror att det är därför som hon läste ”Hiawatas sång” för mig – det var en väldigt annorlunda kultur jämfört med vår engelska kultur. Och hon ville öppna mitt sinne för någonting som på den tiden fortfarande var omhöljt i mystik, tror jag, för alla utanför USA.

När jag var liten flicka, kanske 3 eller 4 år, brukade jag krypa upp i hennes knä och hon läste delar av boken för mig på eftermiddagen innan hon lagade middag och min farfar kom hem. Så det var vår heliga stund.

Hon brukade sjunga ”Hiawatas sång”; sättet hon talade på hade en sådan vacker rytm. Hon kom verkligen in i detta, och det är en av sakerna hag älskade eftersom det var så musikaliskt. Jag hade mitt huvud mot hennes bröst och jag kunde känna henne sjunga. Jag kunde känna rytmen och hennes hjärta varvat med orden, det var så vackert. Jag blev helt avslappnad. Så snart hon började läsa, allting som var fel i världen, till och med i den åldern, löstes upp. Och jag minns att jag klättrade upp på henne när jag var 8 eller 9, och hon motade bort mig eftersom jag var alldeles för stor, jag hade så långa ben.

Jag fick aldrig hålla i boken. Jag fick bara titta på den eftersom sidorna var så dyrbara.

Närbild på de "dyrbara sidorna som Callie Di Nellos farmor inte lät henne vidröra. Sidornas nederkant är grovt skurna i gammeldags stil. Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times

Nu för tiden när man går och drar ut en bok ur bokhyllan är det vanligen en pappersrygg med trimmade hörn, och pappret är väldigt tunt och halt. Men den här boken har vackert tjockt papper, med massor av åldrad marmorering genom hela boken, en del i en väldigt mörk palett.

Illustrationerna har en begränsad färgskala; det finns en i början av boken med inskriptionen ”Alldeles ensam stod Hiawata”, och han står i en skog, och det är bara dunkelt brunt, och nästan som ett ljus som lyser ned på en apelsin. Den är svårt att beskriva, men det är som en mjuk persika. Färgerna är dämpade, och det är de genom hela boken. Men man kan fortfarande se värmen lysa igenom.

Den sista färgillustrationen i boken: “Således försvann Hiawata/ i solnedgångens härlighet (fritt översatt från engelska)". Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times

Historien

För mig gav boken en fascinerande inblick i amerikansk historia, såväl som i poesin, eftersom jag trodde att poesi bokstavligen var en kort vers, eller fåtalet verser, men verkligen inte en hel bok.

Boken handlar om Amerikas urinvånare och mycket av deras läror är invävda.

Den är nästan som ”Odysséen”. Den har en verklig, mäktig ton, som fortsätter och fortsätter, och det är verkligen vackert skrivet. Men det var så uppenbart att det inte handlade om England, eller om karaktärer från England.

I många år trodde jag att Hiawata var av kvinnligt kön, och jag blev mycket förvirrad över det faktum att Hiawata skulle gifta sig med Minnehaha. I min barndom hörde man inte talas om sådana relationer. Jag var hela tiden förvirrad, och om Hiawata var en man, varför hade han då så långt hår? Tidigt på 70-talet, när jag föddes, kände man inte till dessa saker i engelsk kultur.

Callie di Nellos favoritpassage är “Hiawathas frieri” som börjar (fritt översatt): “Såsom för bågen strängen är,/ så för mannen är kvinnan/ Även om hon böjer honom, lyder hon honom/ Även om hon drar honom, följer hon honom/ Oanvändbar var för sig utan den andra!"Foto: Lorraine Ferrier/The Epoch Times

Hiawata var så övertygad i sin kärlek till Minnehaha att han gick emot den enorma familjen och gemenskapens åsikter. Han ville gifta sig med en person utanför sin stam, och det var mycket kontroversiellt, lite som på 1070-talet om du ville gifta dig med någon från en annan kultur eller ett annat land. På den tiden gjorde man inte något sådant.

Han var fast beslutsam, hans hjärta var så äkta, hans sinne var så äkta, att han måste ha den här vackra kvinnan i sitt liv. Och han trodde att mycket av den disharmoni som fanns mellan de båda stammarna efter händelser som utspelat sig i historien skulle kunna läkas om han tog den här kvinnan till sin maka. Jag tyckte att det är var helt oerhört, att någon kunde göra något så storartat för kärleken, för när man är liten tänker man på kärlek som en stor varm omfamnas i en kram. Det är så kärlek ser ut när man är så liten.

“Hand i hand gick de tillsammans (fritt översatt)” säger en av Nancy Smiths färgillustrationer i 1929 års utgåva av “Hiawathas sång”. Foto: Callie Di Nello

Historien har verkligen viktiga lärdomar. Jag tycker att den berättar om disharmonin vi känner mellan länder och gemenskaper.

Kanske måste vi alla ta ett steg tillbaka från sociala medier och det konstanta bombardemanget varje dag och ta sig en lugn stund och bara läsa, även om det bara är en sida om dagen, vilket kanske skulle ta högst fem minuter, och bara läsa, och absorbera historierna. Det är verkligen kraftfullt.

Bra gjort, H.W. Longfellow.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024