Mellan himmel och jord

Bäste kulturmänniska och läsare,

vi lever sällsamt nog i tider där det är behäftat med fara att kalla en spade för en spade. Behöver det verkligen vara så? Har det alltid varit så? I veckans ledare skriver Göran Adamson om det absurda i att saker inte får benämnas för vad de är. Ett signalement i sig blir en hyperkänslig sak, som kan sluta i såväl moraliska fördömanden som i rättssak. Det duger ju inte. Oförskämdheten är en sådan lömsk social och psykologisk mekanism att man alltför lätt står mållös inför den. Det duger ju inte heller. Anton Carlson skriver om filmatiseringen av den litterära klassikern Lolita, skriven av ryssen Nabokov (får man förresten överhuvudtaget skriva om en ryss idag, eller är man ”putinist” då?). Äldre man dras till mycket ung kvinna, mycket ung kvinna dras till äldre man. Hugaliga! Man får givetvis tycka vad man vill om saken, men realiteterna blir inte mindre realiteter för det. Överhuvudtaget är komplexiteten och rikedomen, att vi kan dras och slits mellan behov och ideal som kan vara motstridiga och att detta de facto hör till livet. Något att minnas, om vi ska begripa vad vi talar om och innan vi fördömer det ena och det andra. Digitaliseringen, för att ta ett annat exempel. Anton Nilsson skriver om den och har intervjuat en kvinna som skrivit en bok om saken. Hon vill inte moralisera, söker framförallt det positiva. Gott så. Men problemet är ett faktiskt sådant. Ungdomar går förlorade, i fiktioner, i konsumtion, i teknologi. Stumma, med noll social förmåga, skriver som krattor, och så vidare. Slutligen, för att hålla mig till ett av flera teman i veckans kulturbilaga. Arne Nilsson kåserar om nakenhet, om nakna äldre gubbar och deras eskalerande skröplighet. Får man verkligen skriva om sådant, eller tar någon illa anstöt?