Ur Ett barns memoarer (1948)

Farmor och farfar, på sitt sätt de finaste människor jag har träffat. De tillhörde inte dem som man blir skulpterad av, fint och noga och precist. De yxade till en efter stora mått som man yxar till en stör eller en spiltplanka. De tyckte inte om människor som var lövsågningsarbeten eller bordsprydnader. De ville att man skulle tjäna ett förnuftigt ändamål, vore det också bara som stör. Det hade bägge fått slita som oxarna i vandringen hela sitt liv, runt, runt och aldrig stanna, för det gällde livet. De förtvivlade aldrig för egen del, men de föraktade lättjan som den främsta av dödssynderna. Därnäst kom petigheten, de fina maneren, småaktigheten och högfärden. De hade själva många fel men de dolde dem aldrig. De kunde inte och ville inte.

Jag kände dem inte förrän de redan var gamla. Deras barndom, ungdom och medelålder känner jag bara genom berättelser, deras egna eller andras. Farfar kom från en bondgård i södra Roslagen. Tidigt faderlös, många syskon, hårt arbete. Som pojke, på 1870-talet, körde han in hö till Hötorget i Stockholm. Han fick köra om nätterna för att hinna fram i god tid på morgonen och brukade alltid sova i lasset för att vara vaken i Stockholm. En natt vaknade han i diket med lasset stjälpt över sig. Det enda han mindes från sina stadsresor var att lasset hade stjälpt en natt 1878. Själva staden hade inte något intryck på honom. Där var för mycket folk, för lite allvar, för mycket ”skrammel”.