Häromdagen stod jag och diskade när jag såg en mor med en barnvagn utanför köksfönstret. Åh, vilken fin vagn, tänkte jag först. Sedan såg jag att den lilla pojken på säkert inte ens två år hade en mobiltelefon i sin hand.
Den lilla familjen var på väg ut på promenad och försvann snart bakom grannhusen. När de kom tillbaka en halvtimme senare satt pojken fortfarande där, med telefonen i ett stadigt grepp bara någon decimeter från ögonen.
Min lycka över den fina vagnen och den söta lilla familjen hade då för länge sedan bytts ut mot en oerhörd sorgsenhet.
