Debatt: Vanliga medborgare och kyrkorna kan driva på fredssamtal

Representanter för Ryssland, Ukraina samt utbrytarregionerna Donetsk och Luhansk, i samband med att Minskavtalet skrevs under den 5 september 2014. Foto: Vasily Maximov/AFP via Getty Images


Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.

Kriget i Ukraina kunde ha undvikits om Minskavtalen hade följts. När dessa avtal bröts såg ett handfallet Europa på och lät kriget börja utan protester. Men det finns självständiga röster i Europa som kan påskynda fred. Så länge striderna pågår är det en fråga om att välja liv eller död och därför kan vi inte tiga, menar kyrkoherde emeritus och författaren Patrik Wallmark.

De två Minskavtalen som slöts 2014 och 2015 hade Rysslands stöd och hade förhandlats fram mellan Kiev och de rysktalande regionerna Donetsk och Luhansk för en intern lösning i Ukraina. Ända fram till den 24 februari 2022, då Ryssland anföll Ukraina, hade länderna vid flera tillfällen varit nära fredssamtal.

Även drygt en månad efter anfallet var båda länderna överens om att börja förhandla, men England övertalade Ukraina, med stöd från USA, att kriget måste fortsätta. Europas statschefer har dessutom aldrig kommit överens om något gemensamt fredsförslag.

EU och Europas statschefer har lämnat över de flesta besluten till USA eftersom Ukrainakriget i realiteten pågår mellan USA och Ryssland. Att Tyskland varken vill eller kan spekulera i vem som saboterade Nordstream 1 och 2 exemplifierar detta faktum. Vår världsdels framtid ligger till stor del i händerna på dem som styr i Vita huset.

Europa och USA är ”eniga” om att alla sanktioner och handelsblockader mot Ryssland måste fortsätta, trots att dessa drabbar Europa hårt. Europas gröna energipolitik samt inflationen och valutakrisen har bland annat orsakat avindustrialisering, logistikproblem och brist på råvaror.

Europa och USA är ”eniga” om att alla sanktioner och handelsblockader mot Ryssland måste fortsätta.

Långt före kriget i Ukraina har Europas regeringar bortsett från att all välfärd baseras på riklig och billig energi – gas, olja, kol eller kärnkraft. I stället har förnybar energi prioriterats. Våra folkvalda verkar ha närmat sig gränslandet där naturlagar och vetenskapliga grundbultar, matematik, fysik och kemi plötsligt inte längre har någon betydelse.

Den dyra importerade LNG-gasen från USA kan inte hindra avindustrialiseringen och i stället erbjuds bland andra Tyskland att flytta energikrävande industriföretag till USA. USA:s förhoppning är att Ryssland ska förlora kriget, att den ryska militären försvagas och att en ny regim tillsätts. Alternativt vill USA påskynda freden i Ukraina eftersom andra problem i Mellanöstern och Asien tornar upp sig, vilka kräver större fokus och engagemang.

När fredsavtalet förr eller senare undertecknas kan man anta att Ryssland och USA/Ukraina kompromissat fram sina villkor, som Europa på något sätt måste hantera. Vad Europa borde påverka är att handelsblockaden avslutas och gasleveranser från Ryssland återupptas.

Under tiden betraktar vi med vanmakt Ukraina, plågat av krig och ekonomiskt förfall. På samma gång befinner sig Europa på ett sluttande plan – politiskt, ekonomiskt och moraliskt handlingsförlamat. Förenta nationerna har i dag tonat ner fredsfrågan och är i stället fokuserade på klimatet. Men det finns hopp. I många av Europas städer demonstrerar vanliga människor för ”fred och bröd”.

Kyrkan har än så länge inte hörts av, men är i dag kanske den enda självständiga organisationen i Europa som kan tala om fred, allt enligt sin uppdragsgivare Jesus. Så länge kyrkorna tiger i frågan om ”liv eller död”, vem tjänar de då? Till slut är det själva viljan hos varje nations medborgare som avgör deras framtid, och kyrkorna – även i Ryssland och Ukraina – bör stödja dem.

Min förhoppning är att vår nye svenske ärkebiskop, Martin Modéus väcker frågan i Kyrkornas världsråd i Genève för att påskynda samtal om fred i Ukraina. Vi måste återta den världsdel som många ser som vår och ingen annans.

Patrik Wallmark - Kyrkoherde emeritus och författar