Alltsedan vaccinpassen infördes har det gått att fråga sig om inte regeringens agerande snarare visar prov på godtycklighet än omtanke. Under hela pandemins gång har de facto regeringen vid upprepade tillfällen tagit sig själva friheten att tumma på den demokratiska processen. Det hävdar juriststudenterna Markus Johansson-Martis och Hanna Sigunger.

Nationalekonomen Milton Friedman sade en gång att ”Nothing is so permanent as a temporary government program”. Vad citatet sätter fingret på är kanske det att om historien har lärt oss något, så är det att i händelser av kriser tar staten alla möjligheter den kan till att utöka sin makt över befolkningen genom att genomdriva extraordinära åtgärder, för att senare aldrig riktigt överge dem. Om vi nu backar tillbaka bandet och försöker oss på att förstå händelseförloppet är det svårt att blunda för vissa processuella oegentligheter i regeringens pandemihantering. Vissa beslut har juridiskt sett varit helt lagliga, men har emellertid inte alls legat i den demokratiska andan.

Till att börja med angavs det i underlaget till covidlagen att cirka två procent av alla människor som smittades riskerade att dö, fastän vi i dag vet att dödligheten hos viruset ligger någonstans i spannet mellan 0,15– 0,30 procent. Regeringen fattade alltså ett beslut om en författning baserat på ett felaktigt underlag som uppger att dödligheten är sju till 13 gånger högre än dagens konsensus. Under remissrundan till samma proposition uttalade både Justitie- och Diskrimineringsombudsmannen att underlaget var så pass undermåligt att det inte kunde klargöras ifall lagen över huvud taget var förenlig med våra grundläggande rättigheter. Remissinstanser kan förvisso inte hindra regeringen från att gå vidare med en lag, men man kan då fråga sig vad poängen med att rådfråga dem är om man ändå inte bryr sig om deras utsago.