Man kan gå omkring på Cooper & Gorfers kombinerade utställning ”I Know Not These My Hands” och ”Interruptions” på Strandverkets konsthall en eftermiddag och uppskatta skönheten i de sällsamma kvinnoporträtten. De berättar små och stora historier; drömska, poetiska, måleriska och med en komplexitet som plötsligt öppnar upp för ett bråddjup. Den 5 maj var den ena halvan av konstnärsduon, Sarah Cooper, på Strandverket på Marstrand och berättade om utställningen. 

Den amerikansk-österrikiska konstnärsduon Sarah Cooper och Nina Gorfer har jobbat tillsammans i 13 år. De träffades när de gick på Handelshögskolan för Design och Konsthantverk, HDK i Göteborg, där Sarah Cooper fortfarande bor kvar. Nina Gorfer har flyttat till Berlin. Porträtten de skapar är kollage baserade på foto och måleri: det börjar med ett foto och slutar med ett foto, men där emellan har bilderna bearbetats på olika sätt. 

Sarah Cooper står bredvid en stor porträttbild av en gråhårig kvinna som sitter i halvfigur med slutna ögon framför något som för tankarna till siluetten av ett berg. Kvinnan är iförd ett brokigt, blått kollage av ihopklippta bildfragment, och håller sina händer framför mellangärdet, som runt ett osynligt klot, runt ingenting. Bilden heter ”Dona Clorinda with Empty Hands” (Dona Clorinda med tomma händer) och ingår i serien ”I Know Not These My Hands” (Jag känner inte dessa mina händer), som fotades i Argentina. Projektets titel är tagen från en dikt av den amerikanska poeten Adelaide Crapsey.

– Den [dikten] är väldigt kort men den blev en stor inspirationskälla för Nina och mig när vi jobbade med det här projektet. Vi jobbar mycket med handgester i våra bilder; vad de håller eller vad de inte håller, hur de är placerade, säger Sarah Cooper under visningen på Strandverket.

Människornas händer fascinerar, säger Cooper, eftersom det är de som verkställer saker. De kan utföra goda gärningar men också onda gärningar. Det är händernas arbete som bygger för nästa generation, och de går inte att skönhetsoperera. 

I porträttet av Dona Clorinda lekte konstnärerna med den tomma platsen mellan händerna. Clorinda, som bor på det ödsliga vulkanområdet Ethel Mine i västra Argentina, hade precis förlorat sin äldsta son i en hästolycka. 

Temat med försvunna barn är något som återkommer i bilderna. Det var en aktuell fråga i Argentina när konstnärerna gjorde sin resa dit 2011, eftersom man med hjälp av dna-teknik hade börjat återförena de barn som drivits bort under militärjuntan 1976-1983 med sina biologiska föräldrar. Ibland är referensen tydlig, som exempelvis i den metaforiska ”Lucie above mother” (Lucie ovanför mamma), där en liten flicka med sänkt blick går ovanför sin mor som ligger utslagen i gräset i en skogsglänta som glöder av ett mystiskt, drömlikt ljus.

Cooper & Gorfers verk är laddade med symboler och klärobskyr dramatik. De minner om konstströmningar från tidigmodern konst, som manierismen, men inte minst prerafaeliterna och surrealismen. De tillhör den narrativa fototraditionen, men bilderna är långt ifrån fotografiska ögonblicksbilder. 

En spännande aspekt med Cooper & Gorfers porträtt är kollapsen av tid och rum. De låter nutid förenas med historia och individer sammansmälta med kulturarv. De utforskar hur människans minne bygger upp verkligheter; hur historierna som människor berättar för sig själva, och historierna som de får berättade för sig, skapar individer och kulturer. Minnen kan även vara förrädiska.

Det ligger mycket arbete bakom varje bild, berättar Cooper. Inför ”Interruptions” (Avbrott) som fotades i Sápmi 2015-2016, ägnade de ett halvår åt research och intervjuer innan de tog den första bilden. Serien speglar såväl personliga berättelser som samernas avkolonialiseringshistoria. Kolonialiseringen innebar ett avbrott i kulturen: språket stördes och den egna kulturen förändrades. Frågan är hur man går vidare och blir i framtiden efter något sådant, säger Cooper. 

– Det var mycket som kom upp kring avbrott. Hur man genom livet är med om olika situationer som gör att man inte kan gå vidare, eller omständigheter som blir till avbrott i ditt liv, som gör att du måste stanna, men sedan kan fortsätta igen.

I ”Aana and the Flower Mantle” (Aana och blommanteln) ville konstnärerna ha med många generationer av kvinnor, så blommanteln är flickans mormors, gákti (kolten) är mammans och armbandet, som inte syns, är hennes systers. I handen håller hon en fläta med hår som hon klippte av sig inför en cancerbehandling (som gick bra) och ett ”supersnöre” med pärlor, där varje pärla representerar en behandling eller en ”bra dag”. Det blåa på benen är en text hon själv skrivit om hur det är att vara cancerdrabbad. Runt ansiktet ligger ett skimmer – det är hennes andedräkt som har frusit på en glasruta som hon sitter bakom. Nästan alla bilderna i Sápmi togs bakom glas.

Den nära två meter höga bilden står mitt i en av Strandverkets valvgångar, vänd mot ett lika stort porträtt med titeln ”Katarina in Blue” (Katarina i blått). Det föreställer en ung kvinna som, iförd i en traditionell samisk dräkt, står framför en snödriva, bakom en glasruta. Man ser inte rutan mer än att hennes andedräkt har frusit och är synlig på rutan nedanför hennes haka. I handflatan som hon håller tryckt mot glaset står det "fábmo", ett samiskt ord för "kraft" eller ”styrka”. En röd tråd från dräkten är lindad runt hennes lillfinger. Kollaget framför hennes mage, i bildens förgrund, är foton av folkdräkt och kartor uppskurna i raka, långa streck, som gränsdragningar på ett koloniserat land. Själva kollaget ger intryck av en sprucken glasruta.

I projektet "Interruptions" jobbade de med en grupp med 14 samiska kvinnor, däribland artisterna Mimie och Maxida Märak, som båda finns med bland porträtten. Alla bilder är framtagna i samarbete med de avporträtterade personerna, berättar Cooper:

– Vi brukar säga till folk att ta med sig något som betyder något för dem, klä sig i något som betyder något för dem. De ska vara nästan en karaktär av sig själva.

Sin vana trogen gav de ut böcker knutna till projekten. De innehåller intervjuer, brev och bilder. Boken "I Know Not These My Hands" vann German Photo Book Award 2018 (Deutscher Fotobuchpreis), i kategorin konstnärlig/konceptuell publikation.

I höst kommer Cooper & Gorfer att ställa ut ett nytt projekt i Stockholm, men än så länge så är det hemligt:

– Men vi har inte åkt någonstans. Projektet är härifrån, säger Sarah Cooper.

Utställningen ”I Know Not These My Hands” och ”Interruptios” pågår fram till 6 juni på Strandverkets konsthall (som återuppstått, eller lever vidare, efter det plötsliga nedläggningsbeskedet i höstas) på Marstrand.