loadingDen gamla tråkiga industripolitiken har åter blivit het, särskilt om den kan kallas grön. Här ses den tidigare C-ledaren Maud Olofsson vid en presentation av Centerns förslag till grön industripolitik, den 29 maj 2006. Tomas Oneborg SvD/TT
Den gamla tråkiga industripolitiken har åter blivit het, särskilt om den kan kallas grön. Här ses den tidigare C-ledaren Maud Olofsson vid en presentation av Centerns förslag till grön industripolitik, den 29 maj 2006. Tomas Oneborg SvD/TT
Krönika

Christian Sandström: Sagan om industripolitikens återkomst

Christian Sandström

Termen industripolitik låter ungefär lika festlig som gårdagens blodpudding, exklusive lingonsylt. Ändå är vi mitt uppe i de industripolitiska megaprojektens renässans. Politiker inviger statligt initierade satsningar och det forsar ut miljardbelopp ur de offentliga bidragskranarna till näringslivet. Hur hamnade vi här, och vad blir resultatet?

Eftersmaken från 1970-talets statliga involvering i näringslivet luktade betong och konstgjord andning. Döende varvsindustri fick subventioner, textilindustri lades ner och man hällde bra pengar på industrier utan någon framtid. I den mån det gjordes offensiva satsningar, som Stålverk 80 där produktionen vid Norrbottens järnverk i Luleå skulle tiodubblas, var det bara mer av samma sak. Då så stora delar av västvärlden ägnade sig åt precis samma stöd till precis samma industrier blev resultatet förstås ännu värre. Överetableringen permanentades i många industrier, med obefintlig lönsamhet som följd.

Under 80-talet övergavs de direkta stöden och de industripolitiska interventionerna. Nu använde politikerna i stället valutan för att dopa exportindustrin. Valutans värde urholkades, växelkursen försämrades vilket medförde att exportnäringen till en början tjänade mer pengar. I nästa skede ökade dock kostnaderna i den svenska ekonomin, inflationen kom i kapp och kvar stod Sverige med samma bristande konkurrenskraft, med enda skillnaden att den svenska kronan hade tappat i värde.

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loadingDen gamla tråkiga industripolitiken har åter blivit het, särskilt om den kan kallas grön. Här ses den tidigare C-ledaren Maud Olofsson vid en presentation av Centerns förslag till grön industripolitik, den 29 maj 2006. Tomas Oneborg SvD/TT
Den gamla tråkiga industripolitiken har åter blivit het, särskilt om den kan kallas grön. Här ses den tidigare C-ledaren Maud Olofsson vid en presentation av Centerns förslag till grön industripolitik, den 29 maj 2006. Tomas Oneborg SvD/TT
Krönika

Christian Sandström: Sagan om industripolitikens återkomst

Christian Sandström

Termen industripolitik låter ungefär lika festlig som gårdagens blodpudding, exklusive lingonsylt. Ändå är vi mitt uppe i de industripolitiska megaprojektens renässans. Politiker inviger statligt initierade satsningar och det forsar ut miljardbelopp ur de offentliga bidragskranarna till näringslivet. Hur hamnade vi här, och vad blir resultatet?

Eftersmaken från 1970-talets statliga involvering i näringslivet luktade betong och konstgjord andning. Döende varvsindustri fick subventioner, textilindustri lades ner och man hällde bra pengar på industrier utan någon framtid. I den mån det gjordes offensiva satsningar, som Stålverk 80 där produktionen vid Norrbottens järnverk i Luleå skulle tiodubblas, var det bara mer av samma sak. Då så stora delar av västvärlden ägnade sig åt precis samma stöd till precis samma industrier blev resultatet förstås ännu värre. Överetableringen permanentades i många industrier, med obefintlig lönsamhet som följd.

Under 80-talet övergavs de direkta stöden och de industripolitiska interventionerna. Nu använde politikerna i stället valutan för att dopa exportindustrin. Valutans värde urholkades, växelkursen försämrades vilket medförde att exportnäringen till en början tjänade mer pengar. I nästa skede ökade dock kostnaderna i den svenska ekonomin, inflationen kom i kapp och kvar stod Sverige med samma bristande konkurrenskraft, med enda skillnaden att den svenska kronan hade tappat i värde.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är partipolitiskt obunden och ansluten till det medieetiska systemet.

© Svenska Epoch Times 2024