Samarbetet mellan det akuta och långsiktiga biståndsarbetet inom Sida visar på flera brister. Gemensamma mål saknas och nyckelpersoner har ofta varken kompetens eller tid att utföra sina arbetsuppgifter.
Det visar en granskning av Riksrevisionen.
Regeringen vill att biståndsmyndigheten Sida ska öka samverkan mellan det så kallade humanitära biståndet och det mer långsiktiga utvecklingsarbetet. Något som påtalats i flera skrivelser på senare år.
Men nu visar en granskning av Riksrevisionen att samarbetet mellan de två typerna av biståndsinsatser innehåller flera brister.
– Biståndet styrs väldigt mycket utifrån strategier som regeringen fattar beslut om, men i de här strategierna som ingår i granskningen finns inga gemensamma målformuleringar, säger Therese Brolin, projektledare bakom rapporten.
– Och då är det väldigt svårt för Sida att samverka eftersom de ska rapportera utifrån de här målen.
"Är oklart"
Aldrig tidigare har så många människor varit i behov av humanitärt stöd, och syftet med att kombinera akuta och förebyggande insatser är att biståndet ska bli mer effektivt och långsiktigt hållbart.
I en svältkatastrof ska det humanitära biståndet till exempel kunna gå in med akut livsmedelshjälp medan det långsiktiga utvecklingsarbetet bygger upp hållbara jordbruksstrukturer, är tanken.
Möjligheterna finns där – men avsaknaden av övergripande styrning hämmar arbetet, menar Riksrevisionen varpå planering, analyser och finansiering som skulle kunna göras gemensamt allt för ofta i stället sker separat.
– Det står i deras verksamhetsplanering att samverkan är en prioriterad fråga, men hur man ska implementera det i praktiken är oklart, säger Brolin.
– Konsekvenserna blir att man i längden måste lägga mer tid på att hantera kriser som hade kunnat förebyggas.
Saknar kompetens
Nyckelpersoner i samarbetet är Sidas så kallade humanitära fokalpunkter, en utsänd person på ambassaderna som har i uppgift att vara länken mellan det humanitära biståndet och det långsiktiga utvecklingsarbetet i ett land.
Enligt Riksrevisionen, vars granskning sträcker sig mellan 2015 och 2017, saknar dock de utsända ofta både rätt utbildning och erfarenhet.
– Man är inte anställd som en humanitär fokalpunkt utan inom det långsiktiga utvecklingsarbetet och sedan har man fått lite av de här humanitära frågorna på sitt bord fast man inte har någon egentlig kompetens eller kanske ens var anställd för att hantera de här frågorna från början, säger Brolin.
– Det gör att det blir en väldigt lång startsträcka när man ska komma in i det humanitära biståndet.
(Malin Jansson/TT)
