Tristan och Isolde, riddarromanen framför andra och en av litteraturhistoriens stora kärleksberättelser, finns i flera versioner. Ska man bara läsa en av dem är Joseph Bédiers modernisering från 1900 ett självklart val. Nu finns den i nyöversättning.
Den keltiska sagan Tristan och Isolde började återberättas under tidig medeltid. Upphovspersonen är okänd och sagans historiska bakgrund är höljd i dunkel. Flera inslag tycks vara hämtade från den grekiska mytologin, men det behöver inte betyda att de är direkt överförda därifrån. Myter och sagor är ju med sina eviga teman och sin mättade symbolik likt drömmar sprungna ur vårt kollektiva medvetna, där de bortom historisk eller kulturell kontext har sin gemensamma urkälla.
Mot slutet av medeltiden började franska författare skriva egna versioner av Tristan och Isolde och publicera den som en roman breton, en typ av medeltida riddarroman, som vid tiden var mycket populär. Den mest kända av dessa är Thomas de Bretagnes Tristan och Isolde från omkring 1180. Inspirerad av detta verk skrev den tyske medeltidsskalden Gottfried von Strassburg versromanen Tristan (1210), ett verk som i sin tur inspirerade Richard Wagner när han skrev och komponerade sin berömda opera Tristan och Isolde (1855).
