Hur hänger lycka och kunskap ihop? Vet vi mer om vi är lyckliga? Blir vi olyckliga i okunskap? Filosofen Ralph Waldo Trine tänkte sig att nyckeln till lycka är att förstå naturens och universums lagar, men hur går det med lyckan i en tid av relativism och subjektivitet där en mer objektiv kunskap ifrågasätts? Blir känslorna då ett hinder för lycka, i stället för en väg till den? Dan Ahlmark berättar.

Författaren och filosofen Ralph Waldo Trine (1866–1958) menade: ”Ju bättre vi förstår livet, desto mera komma vi till insikt om att lycka är en plikt ”. Och vidare: ”Lycka betyder, att vi arbeta i harmoni med vår tillvaros lagar.” En persons lycka menas vidare vara ”en välsignelse för andra. Liksom glättigheten smittar. Så smittar också lyckan”.

Att lycka är av grundläggande betydelse för människan är något som bland annat utilitaristerna eller nyttofilosoferna menar. Begreppet har för dem vidgats utöver sin klassiska hedonistiska innebörd – maximering av njutning för individen förespråkad av exempelvis Jeremy Bentham (1748–1832) – till den moderna kollektivistiska varianten gällande det högsta goda, det vill säga att målet för ett samhälle är att uppnå högsta möjliga allmänna lycka. Denna syn på vad som är eftersträvansvärt tycks bryta mot uppfattningar om rättvisa och mänskliga rättigheter och ge upphov till problem.