I en artikel i Dagens industri berättade en svensk chef att hon ger alla sina anställda samma lön för att undvika att några ”jobbar för hårt”. Det var en replik som kändes så svensk och samtida att jag tänkte att här finns något jag måste försöka förstå mer på djupet. När jag väl satte mig för att skriva märkte jag dock att det handlade om något annat än det jag först trodde.

Det var egentligen inte synen på arbete som störde mig. Det handlade om tanken om att till varje pris undvika lidande. Någonstans – när vi inom den västerländska civilisationen hade uppnått en viss nivå av trygghet och välstånd – kom det mesta att handla om ett undvikande. Ansträngning och möda är förvisso fortfarande vällovligt – inom vissa gränser – men lidande, motgångar, verkliga prövningar, har blivit något som helst ska byggas bort, ja, raderas ut.