När vi nu avslutar serien om Vivaldis ”Årstiderna” med den av violinkonserterna som kallas ”Hösten”, bör vi inledningsvis nämna en fundamental skillnad mellan svensk och italiensk höstskörd. I den italienska skördar man vindruvor, man gör det i betydande mängd, och sedan gör man vin av dem.
”Hösten” är också mycket riktigt den mest lättsamma av Vivaldis ”Årstider”. Den inleds med en glad skördedans där de få och enkla ackorden imiterar harmoniken i bondska dansmelodier. Vinet har redan serverats, vilket man förstår av att partituret vid första violinsolot anger ”L’ubracio” (den berusade), och solisten får i sin alltmer vacklande färd kommentarer av till synes lika druckna orkestermedlemmar.
Resten av satsen är ett fint studium av den vindruckne solistens psykologi och hans lika plakata kamrater i orkestern. Ibland är musiken irrande, ibland glatt dansant. Gråtmild blir den också, likaså stillsamt värdig eller högtidligt deklamerande, men så småningom tar tröttheten över. Tempot skiftar från allegro till largetto, bönderna somnar och allt blir stilla. Några ännu vakna musiker avslutar genom att spela ett kort avsnitt av den inledande glada dansen.
