Friskolorna har blivit en bekväm måltavla i den svenska skoldebatten. Samtidigt hamnar frågor om kunskap, närvaro, studiero och ansvar i skymundan. Trots talet om att ”återta kontrollen över skolan” styr staten redan läroplaner, betygssystem, lärarutbildning och tillsyn. Problemet är inte för lite kontroll – utan att fokus ligger på fel saker.
Många svenskar tror att friskolorna är det stora problemet i svensk skola. Det är fel. Friskolor har tvärtom en lång rad fördelar: De ger ett alternativ för familjer som bor i områden där den kommunala skolan är dålig. Friskolor når statistiskt sett bättre resultat än jämförbara kommunala skolor. Konkurrens med friskolor har visat sig höja resultaten i närliggande kommunala skolor som måste skärpa sig, och friskolorna är kostnadseffektiva. Vänstersidan i svensk politik försöker trots detta ständigt trumma in att friskolorna är problematiska och försöker få väljarna att glömma att om de röstar på Socialdemokraterna röstar de samtidigt på V och MP.
Socialdemokraternas favorituttryck är att återta kontrollen över skolan. Detta är strunt. Staten kontrollerar Skolverket, Skolinspektionen, utbildningsdepartementet och den synnerligen viktiga lärarutbildningen, och dessutom läroplanen, skollagen, de nationella proven, betygssystemet och skolbudgeten, som delas ut genom kommunerna. Det enda staten inte har kontroll över är hur friskolorna fördelar pengarna när dessa nått den enskilda skolan. Det märkliga är att friskoleanhängare inte skriker i högan sky att de i själva verket inte alls är fria. Det är helt andra saker som borde kontrolleras. Den verkliga skandalen i svensk skola är att vi inte har slutexamen efter grund- och gymnasieskola så att vi kan avgöra hur bra olika skolor är. Utan slutexamen som rättas utanför skolan är det svårt att bevisa vilken skola som använder skattepengarna bäst.
