Under hösten anser många att man ska varva långa promenader med att kura ihop sig inomhus med en god bok. Men är inte vårt förhållningssätt till hösten mycket mer komplicerat än så? I alla fall gäller det mig.
Jag känner av mina balkanska bondegener som mest när jag vandrar omkring i den svenska hösten. Känslomässigt är jag lite förvirrad på grund av denna min genetiska kodning. För mig är oktober den månad då alla skördar är bärgade, frukterna plockade, förråden fyllda, och det är fortfarande så varmt att man kan bada i havet. Men eftersom jag inte tillhör kategorin vinterbadare är det inget som talar för att jag ens i oktober ska drista mig till ett dopp i Frösundaviken. Och den där känslan av att nu står man sig till nästa år med sina fyllda skafferier uppstår nog bara i ett agrart samhälle, och dagens Solna med omnejd kan knappast betecknas som ett sådant.
Mitt dna fungerar nog som ett slags filter som gör att jag inte kan uppleva hösten på samma sätt som alla andra i landet verkar göra; på helgerna tar de långa promenader samtidigt som de berättar om hur vackra höstlöven är. Och visst finns det en skönhet i upplevelsen av att se de gula eller röda löven som singlar mot marken. Men om det är den enda känslan som finns, säger inte det oss också något om hur långt vi i det moderna samhället har avlägsnat oss från naturen, och från det egna livet?
