Hård match. God stämning. Inga slag under bältet. ”Kanske”, tänkte jag, när jag i går kväll betraktade scenen, ”någon i publiken till och med lär sig något.”
Det var vid Kristdemokraternas valstuga – detta gulliga ord för den kanske sista utposten för ett ideellt, frivilligt arbete i demokratins enklaste men viktigaste moment, det fria valet, i övrigt kapat av penningsugna proffspolitiker, hycklande taktiker, tränade av PR-byråer som jagar pole position, som vore de F1-förare.
Valstugan vid Sergels torg hanterades av en lugn brunhyad hårding i blå partitröja och med en orientaliskt kraftig näsa som berättade att han var flykting från Libanon men inte ville ge mig sitt namn.










