Vi tänker normalt kanske inte så mycket på det, men vi har vissa spontana minimikrav på de sammanställningar av ljud vi brukar kalla ”musik”.
Anta att vi köpt biljett till en pianoafton, men kommer i sista stund och har därför inte hunnit se i programmet vad som ska spelas. Pianisten kommer in, sätter sig ned och applåderna tystnar. Men till vår överraskning spelar pianisten bara en enda ton för att sedan resa sig, buga sig, och gå ut.
Några i publiken kanske skulle mena att detta var ett lustigt skämt, andra att det rörde sig om ett modernistiskt experiment, men de flesta skulle säkerligen vara rejält missnöjda.











