När Donald Trump under sin första presidentperiod föreslog att USA borde köpa Grönland möttes han av skratt, indignation och moraliska fördömanden. Förslaget avfärdades som absurt, imperialistiskt och diplomatiskt otänkbart. Reaktionerna var rimliga. Kan det samtidigt vara så att de avslöjar något väsentligt om den västerländska inställningen till ledarskap – en svårighet att skilja på stil och substans?
Grönland är inte någon kuriositet i global politik. I takt med att Arktis smälter blir regionen ett geopolitiskt nav, viktigt för sjöfart, råvaror och militär närvaro. Att Kina investerar långsiktigt och att Ryssland rustar metodiskt är ingen hemlighet; den strategiska kartan ritas om i realtid. Att USA – och därmed den västliga säkerhetsordningen – inte kan ignorera detta är knappast kontroversiellt. Är Trumps brott då analysen i sig, eller snarare att han formulerade den utan diplomatisk inpackning, på ett sätt som gjorde att substansen skymdes för många observatörer?
Här framträder en djupare paradox i demokratins natur. Våra politiska system bygger på kompromiss, återhållsamhet och procedur. Men vad händer när dessa dygder blir mål i sig själva? Urholkas då inte förmågan att fatta beslut i tid? Demokratier tenderar att producera ledare som är lyhörda men försiktiga, moraliskt artikulerade men strategiskt reaktiva. De styrs ofta mer av opinionsmätningar än av konsekvenstänkande. Detta leder i praktiken till en politik som blir mindre proaktiv, där långsiktiga strategier riskerar att underordnas kortsiktiga kompromisser.
