När vi betraktar Donald Trumps första 100 dagar som president, där hans handlingar både hyllats och fördömts, avslöjar våra reaktioner ofta mer om oss själva än om honom. När vi pekar på någon, pekar tre fingrar tillbaka på oss själva. Detta uttryck bär en sanning: våra omdömen är inte bara reflektioner av verkligheten, utan också speglingar av våra värderingar och fördomar. I en värld där vi hastigt dömer komplexa åtgärder, riskerar vi att fastna i förhastade slutsatser, utan att ge tiden en chans att visa vad som består och vad som förgås.
Trump har kallats allt från idiot till geni, från tyrann till frälsare. Hans tullar, deporteringar och utrikespolitiska utspel har bedömts som katastrofala eller geniala, ofta innan deras långsiktiga effekter kan skönjas. Särskilt påtagligt är hur många som velat se honom misslyckas. Kritiker har letat efter fel, och i samstämmig kör förkastat hans handlingar som bevis på inkompetens. Visst, han har en provokativ retorik som ofta eldar på motsättningar, men det rättfärdigar inte reaktionerna. Psykologiskt är det begripligt: den man avskyr vill man se falla. Detta avslöjar en mänsklig svaghet – vår benägenhet att låta känslor styra omdömet, att söka bekräftelse snarare än att avvakta och värdera sakligt.
Den kinesiske filosofen Zhuangzi varnade för att döma utifrån en begränsad vy: ”En groda nere i en brunn kan inte förstå havet.” På samma sätt kan vi, fångade i nyheternas brus och åsikternas ström, missa de djupare konsekvenserna av komplexa beslut. Tullarna kan orsaka ekonomisk smärta idag men stärka USA:s industri i morgon – eller leda till lågkonjunktur. Förhandlingarna i Ukraina kan bana väg för fred eller cementera ryska vinster. Att fälla domen nu är att låsa sig vid en grodas perspektiv, oförmögen att se havets vidd.
