”Vad ska jag tro på?” är en stor fråga, men den vilar kanske på två ännu mer grundläggande frågeställningar: ”Vilka är förutsättningarna för att kunna tro och vad leder min tro till?” Med utgångspunkt i Daniel Dennetts självbiografi och ett samtal mellan psykologiprofessorn Jordan Peterson och zoologiprofessorn Richard Dawkins undersöks här dessa frågor.

En fråga som förmodligen de flesta människor ställer sig är: ”Vad tror jag på?” Förmågan att ställa sig denna fråga är vad som kännetecknar en fri människa. I individualismens tidevarv kan frågan te sig förförisk, då den enskildes uppfattningar lätt blir till alltings centrum och gärna skymmer knepigare frågor som ”Vad är förutsättningarna för min tro?” samt ”Vad innebär min tro?” När jag läser Daniel Dennetts självbiografi ”Jag har tänkt” aktualiseras sådana frågor. Dennett var en amerikansk filosofiprofessor som föddes 1942 och dog 2024. I sina memoarer redogör han för sin långa akademiska karriär och sina filosofiska områden, som bland annat kretsat kring frågor om medvetande och evolution.

Dennett hade en naturalistisk världsbild. Han ansåg att världen bestod av materia och energi, samt att vårt medvetande kunde återföras till dessa processer. Från och med 2000-talet kom han att förknippas med ateismen, och tillsammans med Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris kom han att bilda en nyateistisk kvartett. De har skämtsamt benämnts som ”nyateismens fyra ryttare”, en blinkning till Uppenbarelseboken. Svaret på frågan om verklighetens natur är glasklar för Dennett och hans meningsfränder – allt som finns beror på materia och energi, och även så vårt medvetande. Hur är det då möjligt att slå fast en sådan tro, och vad innebär den?