Dagens journalister som befolkar redaktioner är ofta redan från barnsben inväxta i en värdegemenskap av humanistiska ideal. De har ett sanningsserum som handlar om att förbli opåverkad av toxiska fördomar och högerpopulism. De ser vad andra inte ser, och ser även det andra inte bör få se. Det finns ju folk som inte är kloka som de tar ansvar för.
På 1990-talet reste jag ofta till London och såg hur gatubilden hade förändrats efter Margaret Thatchers styre 1979–1990. Det var ingen vacker syn. På trottoarerna fick man kliva över sovsäckar med unga hemlösa tiggare, och det var svårt att inte instämma i protesterna mot den nya åtstramningspolitiken. Men det var också då jag fick se hur samma verklighet kunde framställas på helt olika sätt i två likartade kommersiella kvinnomagasin – den väletablerade Cosmopolitan och den nyetablerade uppstickaren Red. I bägge tidningarna fanns ett utförligt reportage om två hemlösa tjejer i 20-årsåldern, men Red skildrade deras elände som en följd av sociala orättvisor och hög arbetslöshet, som tvingat ut dessa unga kvinnor i en tillvaro där de jämt gick hungriga, och beskrev den särskilda utsattheten när de hade mens utan pengar till mensskydd. Cosmopolitan tog däremot med den del av eländet som konkurrenten utelämnat, nämligen att de två tjejerna var heroinister. Deras dagliga kamp måste således mest ha gått ut på att samla ihop pengar till nästa fix, pengar som skulle ha räckt mer än väl till såväl mat som härbärge och mensskydd.
I dagens (des)informationsflöden har vi vant oss vid att ta det mesta med en nypa salt och blir genast misstänksamma av snyfthistorier där man kan ana att skönhetsfläckarna sminkats över. Ändå serverar public service och de tongivande medierna ofta bara utvalda skärvor av en helhet vars fula sidor lagts i skugga. Har de missat att just denna selektiva verklighetsbeskrivning göder den rikhaltiga floran av alternativmedier, som de samtidigt avskyr? I vilket fall som helst tycks mediejättar som DN, Aftonbladet, SVT, TV4 och deras rödgrönblinkande små satelliter vara oemottagliga för kritik, förutom när den kommer från Carl-Oskar Bohlin. På DN:s ledarsida den 3 november gick tidigare SVT-profilen Anna Hedenmo till angrepp mot ministern för att han tagit sig friheten att ”angripa medier”, vilket indirekt skulle kunna hota demokratin, eftersom mediejättarna anser sig stå i demokratins tjänst. De som befolkar deras redaktioner är ofta redan från barnsben inväxta i en värdegemenskap av humanistiska ideal där vidsynthet och motståndskraft ska fungera som ett sanningsserum mot toxiska fördomar och högerpopulism. De ser vad andra inte ser, och ser även det andra inte bör få se. Ty klokhet medför ansvar – ett politiskt ansvar. För det finns ju faktiskt folk som inte är kloka. Som kan dra politiska växlar av att få veta hela sanningen.












