De våldsamma protesterna i Europa bottnar i en radikal systemkritik. När politiker rationaliserar ungdomlig idealism riskerar de att legitimera de krafter som underblåser våldet.
Protesterna i Frankrike har sakta utvecklats från hyllade skolprotester till allvarliga upplopp med plundring och skadegörelse som sprids över kontinenten. Rörelsen sägs bottna i ungdomars missnöje med sina förutsättningar i samhället, där det politiska systemet framställs som både inkompetent och korrupt och därför ansvarigt för bland annat dagens höga levnadskostnader, ekonomiska ojämlikhet och eskalerande klimatproblem.
Denna förklaring till protesterna kan dock tyckas något motsägelsefull givet de kaotiska scener som kablats ut från länder som Frankrike och Italien. Rimligtvis lär plundring, våld och stora bränder knappast gynna förutsättningarna för vare sig investeringar i ungdomen eller en bättre miljö. De reella kostnaderna för Frankrike är oöverskådliga, inräknat både materiell förstörelse och skadad social tillit när kulturskatter sätts i brand. Denna inkonsekvens kring protesternas mål och syfte förklaras i regel med att de rättfärdiga ungdomsprotesterna har kapats av extremister och främmande intressen. Det ligger säkerligen en viss sanning i detta, men situationen är betydligt mer komplicerad än så.
