Urbaniseringen har bidragit till att majoriteten av befolkningen är historiskt sårbar, men deras vardagliga miljö och begränsade erfarenhet av landsbygdsresurser gör dem ofta omedvetna om sin egen sårbarhet. Till råga på allt ökar nu också avskyn och äcklet mot naturen som forskarna också skyller urbaniseringen för. Hur ska det gå om krisen kommer?
Urbaniseringens effekter på samhället, klimatet och människorna diskuteras sällan. Det är mycket märkligt eftersom urbaniseringen påverkar inte bara var människor bor – den formar också hur människor förstår, känner och agerar i relation till demokratin och en ökad polarisering mellan stad och land. Men inte bara det – de flesta medier, populärkultur och politiker och deras beslut utgår idag från ett urbant perspektiv. Det finns också urbana trygghetsnormer. I staden är trygghet kopplad till sådant som gatubelysning, folk i närheten, kameror och servicepunkter – för att inte tala om närheten till affärer, sjukvård och inte minst akutsjukvården.
Det är väldigt tydligt att regeringar oavsett färg och riksdagen utgår från urbana normer när de fattar beslut. Centralisering är ett nyckelord för all politik. Det innebär att centrala beslut tvingar små kommuner och landsbygd att centralisera och avveckla mindre skolor, affärer och bensinmackar för att få del av statsstöd och följa de urbana normerna. För det mesta pekas landsbygden ut som problemet. Ett av de tydligaste exemplen på det är att landets kor utpekas som ett av våra största miljöproblem och inte befolkningskoncentrationen i städerna. Jag fick ett mejl från bonden Hans Röös som skriver: 1939 fanns det 2 miljoner mjölkkor i Sverige, 6,3 miljoner invånare och 250 000 bilar. I dag finns det 250 000 mjölkkor, 10–11 miljoner invånare och 7 miljoner bilar. Hur kan korna i dag vara ett stort miljöproblem?
