Ju närmare man kommer ett val, desto svårare blir det att skilja ut vad som är genuina politiska program och vad som är ren valtaktik. Det finns förstås ingen absolut gräns mellan dessa två, snarare är det ett spektrum. Men politiken i en demokrati har dessa två svårförenliga sidor: ett faktiskt arbete med att styra och förändra, och en hård kamp om vilka som ska ha privilegiet att göra det.

Det som hittills präglat den gryende valrörelsen är den stora osäkerheten kring regeringsalternativ. Oppositionen har ett starkt försprång i opinionen, men röda linjer, historiska faktorer och starka politiska skiljaktigheter tycks bädda för att minst ett parti kommer att behöva backa från något man investerat största möjliga prestige i. Liberalerna, som ser ut att vara på kurs att lämna riksdagen, har samtidigt gjort en ny Tidöregering komplicerad med sin inställning till det största partiet, SD. Dessa har i sin tur absoluta krav på regeringsmedverkan.

Den här prekära situationen har resulterat i att valåret ännu liksom söker sin form och sina linjer. Oppositionens självklara ledning, Socialdemokraterna, har hittills på klassiskt manér bara kastat allt de kan hitta på regeringen för att, som man säger, se vad som fastnar