Vill du för en stund slippa alla påbud och förmaningar från politiker, prästerskap och journalister? Vill du undkomma valtal och kolumner som förklarar vad du ska tycka, acceptera och bejaka – och vill du framför allt inte höra utläggningar om vad du ska skämmas för och be om ursäkt för? Jag kan understundom, eller snarare ganska ofta, känna behovet av att få slippa dessa försök att uppfostra mig – och då söker jag mig till stormens öga. För det gamla påståendet om att stillhet råder i orkanens centrum stämmer – och det gäller även för de åsiktsstormar som kan uppstå när de politiska vindarna piskar på. När opinionsbildarna blir alltför enträgna i sina försök att ge mig ångest inför hotande krig och katastrofer söker jag mig gärna till Riksdagsbiblioteket i Stockholm. Lokalen är precis det som namnet anger: Sveriges riksdags eget bibliotek, och verksamheten har sedan 1851 i uppdrag att i första hand förse riksdagen med goda beslutsunderlag – men alla vi andra är också välkomna.
De som är verksamma i riksdagen verkar dock inte ha behov av biblioteket, misstänker jag – eftersom jag aldrig sett någon ledande politiker letande bland hyllorna, eller försjunken i en bok i en läsfåtölj. Något – jag vet inte riktigt vad – får mig att tvivla på att den handfull besökare som syns i lokalerna förutom mig är riksdagsmän eller partipolitiskt aktiva. Tämligen ofta behöver jag dessutom inte fundera över de andra närvarandes bakgrund eftersom jag är den ende besökaren. I Riksdagsbiblioteket har vi definitivt ett åsiktsstormens öga. Här finns kunskapsbasen för riksdagens arbete. Men i lokalerna är det tyst, stilla, rentav lite tomt.
Om man inte bor i Stockholm ska man inte förtvivla över möjligheten att hitta ett sådant stormens öga, för platser av det slaget finns även utanför huvudstaden, minst en i varje stad, och du hittar dem i kyrkorna. Svenska kyrkan må vara skild från staten, men den verkar fortfarande i Gustav Vasas anda och arbetar hårt med att föra ut de styrandes uppfattningar till menigheten. Om forna tiders präster dundrade om att de tio budorden satte gränser för vad de troende fick göra är prelaterna i dag mer inne på att riva alla gränser, vare sig det gäller nationer, religioner eller kön. Jag är väl något tveksam till den utvecklingen. Guds nåd må vara gränslös, men jag är inte säker på att det ska tolkas som att vi människor för egen del ska bejaka gränslöshet i vårt privatliv, eller i kontakterna med omvärlden. Men om man besöker en svensk kyrka när det inte är gudstjänst så får man vara i fred med tankar av det här slaget – eller andra funderingar – när man väl slagit sig ner i kyrkbänken. Behovet att sitta ensam i kyrkorummet verkar minst sagt vara begränsat bland Svenska kyrkans medlemmar, vilket jag finner lite märkligt. Det måste väl ändå finnas fler som likt mig ibland vill dra sig undan och verkligen känna att de är ensamma med sina tankar, men ändå inte – eftersom de är i kontakt med historien, för det får man genom att sitta ensam i en gammal kyrka.
