Medelmåttig. Ett ord med negativ klang, förvisso, men hur skulle världen se ut utan allt som är halvbra? Jag bara frågar. Jag vill slå ett slag för det medelmåttiga, det ”lagoma”. Jag är själv ett exempel på en medelmåttig person, vilket nedan ska bevisas.
Ta fotboll, till exempel. Jag var en halvbra spelare och fick under juniortiden i Helsingborg alltid nöja mig med en högerbacksplats. Lagets två stjärnor spelade i kedjan och gjorde målen. Vi presterade rätt bra i serierna, men betänk att vi var nio halvbra spelare i laget plus alltså de två bästa killarna. Jag tror det finns ett fotbollsord för såna som mig: vattenbärare. Men vi behövdes ju. Hur skulle det se ut om två stjärnor sprang ensamma och virrade i ingenmansland?
Jag har ett minne av mig som framgångsrik på planen. Det var när vi mötte Högaborgs BK, och de hade en stjärna; Berne hette han. Jag fick i uppgift att punktmarkera honom. Det gick tydligen rätt bra, för när andra halvlek skulle börja hade han bytt kant, från vänster till höger. Jag tror att det var för att slippa mig. En framgång, som kanske bara jag själv noterade.










