Gängkriminellas inflytande i Botkyrkas socialdemokrati är ett allvarligt problem. Men den intressanta frågan är inte vad som hänt utan varför Socialdemokraterna gång på gång lyckas begränsa den politiska skadan. Motståndarna gör ständigt samma misstag: de tror att nästa socialdemokratiska skandal ska bli den som fäller partiet. De har inte förstått partiets dna: organisationen.
När P1:s ”Kaliber” avslöjade att ytterligare en gängkriminell varit med och röstat fram det avsatta kommunalrådet Ebba Östlins efterträdare kom återigen den besvärliga infiltrationen av gängkriminella hos Socialdemokraterna i Botkyrka upp i medierna. Argast är givetvis oppositionen. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) gick till generalangrepp på Linkedin: ”Det handlar om en man som dömts för flera narkotikabrott och vars DNA hittats på ett automatvapen i samband med en utredning om grovt vapenbrott. I polisens förundersökning syns hur han poserar med olika vapen.” Givetvis har Strömmer rätt, och vi kan bara tänka vad Socialdemokraterna sagt om det handlat om Moderaterna eller SD. Men Strömmer misslyckas ändå i sitt uppsåt; han har stött på en svår politisk motståndare. Kritikerna är övertygade om att detta är affären som slutligen ska skada partiet. Ändå lyckas Socialdemokraterna gång på gång ta sig igenom stormen. Både Magdalena Andersson och partisekreterare Tobias Baudin har avböjt att kommentera ”Kalibers” nya avslöjande. Däremot har partidistriktets ordförande Åsa Westlund svarat på kritiken genom att hävda att det inte finns några belägg för att partiet är infiltrerat. Hon hänvisar till partiets egen utredning. Svaret handlar med andra ord mindre om skandalerna och mer om hur partiets organisation fungerar.
Ett mönster upprepar sig. När Socialdemokraterna hamnar i blåsväder gör många motståndare samma misstag. De fokuserar på själva skandalen. Men den verkligt intressanta frågan är inte vad som hänt – utan varför partiet så ofta klarar sig. Det handlar inte främst om väljarstöd. Det handlar inte heller om att medierna alltid är snällare mot Socialdemokraterna än mot andra. Förklaringen finns snarare i partiets organisationskultur. Socialdemokraterna är Sveriges mest erfarna maktorganisation. När en kris uppstår accepterar partiet sällan motståndarens problemformulering. Om kritikerna ställer frågan ”hur kunde detta ske?” försöker partiet ofta flytta fokus till ”vad kan egentligen bevisas?” Om debatten handlar om moral försöker man göra den till en fråga om processer, utredningar och regelverk.
