Den 14 juli 2013 var en ödets dag för Alpais Lam Wai-sze, lärare på en grundskola i Fanling, Hongkong. Den dagen fick hennes samvete henne att säga ifrån på en gågata i Mongkok där hon bevittnade något som hon tyckte var en orättvisa.

Polisen hade inte gjort något för att stoppa medlemmar av Youth Care Association från att aggressivt attackera Falun Gong-utövare där de informerade om fakta om förföljelsen i Kina, vid sitt stånd. Ekot från hennes upprätta röst har sedan dess gett stora efterdyningar.

Under de därpå följande månaderna drabbades hon av allvarliga personangrepp: alltifrån dödshot från det kinesiska kommunistpartiet till den växande utredningen från polisens avdelning för grova brott under ledning av dess chef, Leung Chun-ying.

Hon har ändå valt att fortsätta att protestera, eftersom hon inser att det är det enda sättet att direkt stå upp mot kommunistpartiet.

Kinesiska kommunistpartiet använde sina partikontrollerade medier för att direkt förtala Lam och via internet sända sin tillrättalagda och censurerade video för att backa upp sin historia. Men det sätt på vilket partiet vilseledde media genom att förtala Lam väckte ilska bland allmänheten i Hongkong. Massor av Hongkongbor ansåg att det som hände Lam var en av de 10 viktigaste nyheterna i Hongkong under 2013.

Lärare Lam talade nyligen i en intervju med Epoch Times, och ser tillbaka på de gångna sex månaderna. Hon berättar:

Ingen ro

Häromdagen ropade någon åt mig på gatan ”en lärare som lär ut fel saker till barn”, men den personen tog upp en stol med sitt bagage istället för att låta andra sitta ner. Den situationen var ganska märklig. Jag reagerade känslomässigt när jag fick höra de här förolämpningarna. Jag vet att jag måste vänja mig, jag har aldrig upplevt den här sortens förföljelse tidigare.

Förra veckan kastade någon, papperspengar (för de döda) framför min dörr. Jag fick fem hotbrev, varav ett var undertecknat av en kommunistpartimedlem, där det stod att jag inte skulle skrika åt kommunistpartiet och att jag kommer att få betala för det. Brevet innehöll en kniv. Jag har rapporterat detta till polisen.

Besviken på skolan

Min familj är väldigt upprätt och partiet skulle inte våga attackera dem. Min familj skulle avslöja, skulle exponera missgärningarna.

Det som bekymrar mig mest är skolan. Jag vet inte hur stor press mina kollegor i skolan har varit under. Jag kan inte tala för dem, och inte heller kan jag veta vad de verkligen känner. Jag tar fullt ansvar för mina handlingar. De borde inte orsaka några oroligheter på min skola, och inte heller trakassera kollegor och vänner i min närhet.

Skolan har påstått att jag har förstört deras rykte; de verkar vara emot mig. De kom med många exempel, enligt vad den andra sidan har återgett. Jag tycker att det är väldigt orättvist. Jag har min yttrandefrihet. Jag ska leva som vanligt. Jag hoppas att skolan kommer att agera enligt vad Bibeln säger om rättfärdighet. Så är det inte i dag, det finns ingen rättvisa för mig. Jag är mycket ledsen för det.

Inte på grund av svordomar

Att jag blir attackerad beror inte på några svordomar, utan beror på att jag sade något som kinesiska kommunistpartiet ogillade mycket. De kände sig ”sårade”! De var oroliga för att deras onda gärningar skulle rapporteras av mig, en lärare. Konsekvenserna skulle bli enorma, och det är därför de fortsätter att attackera mig.

Jag kan se att det kinesiska kommunistpartiet har undertryckt utvecklingen av demokratin och folket i åratal. De oroar sig för de kraftiga följdeffekterna [av mitt avslöjande], därför fortsätter de att sprida förtal om mig för de få vanvördiga orden jag sade.

Efter den här händelsen har jag varit mycket besviken på några av medierna. Förutom Apple Daily och Epoch Times, ignorerade andra tidningar kommunistpartiets onda gärningar. TVB var också orättvis mot mig och kallade mig alltid den ”vanvördiga” läraren, detta är typisk hjärntvättstaktik.

Kommunistpartiet vilseleder

Egentligen tycker jag att många medborgare, även nätanvändare, har vilseletts. Saker har tagits ur sitt sammanhang och man har undvikit den verkliga händelsen, bara betonat de små detaljerna för att dölja sanningen för medborgarna. Till och med mina vänner har berättat för mig att de bara såg den censurerade versionen av händelsen, inte den ursprungliga versionen. Detta gjorde mig besviken.

Egentligen förstår inte Hongkongborna kommunistpartiet. Jag hoppas att Hongkongs folk ska tänka efter noga. Idag är det Lam Wai-sze, i morgon blir det andra. Om man utan vidare eftertanke litar på vad regeringen eller kommunistpartiet säger, kommer de som lider att vara Hongkongs folk.

Kommunistpartiet har täta ekonomiska förbindelser med många länder, däribland Taiwan. Men dess politiska system är definitivt osunt. Därför tror jag att enda hoppet för en ny framtid är att få slut på det enväldiga enpartistyret. Jag oroar mig för Hongkongs folk som är förorenat av partiets tänkesätt. Därför tror jag att Hongkongborna måste vara enade och försiktiga.

Att tjäna pengar är viktigt, familjen är också viktig. Dessa är tätt integrerade i ens liv. Om man inte använder ett demokratiskt system som motvikt mot kommunistpartiet kommer de att förstöra ens liv. Hongkong kommer att förlora sina kärnvärden.

Som att stå emot en maffia

Vi är obeväpnade, vi kan bara höja våra röster. Om vi inte säger sanningen till medborgarna, då är inte rättvisa skipad. Vi har bara rätten till yttrandefrihet. Jag måste använda den rätten till att uttrycka vad jag tänker.

Låt inte kommunistpartiet tro att de kan mobba dig, för att tysta din röst. Jag har kämpat ett tag med om jag ska hålla tyst eller ej. Ärligt talat har skolan också sagt till mig ”bättre att inte tala för mycket” annars kommer det aldrig att ta slut, men de förstår inte. Faktum är att kommunistpartiet vill dra ut på den här saken.

Partiet har aldrig förändrats. En del säger att det har förbättrats avsevärt. Men från nyheterna såg jag att det aldrig har förändrats. Det är fortfarande ett enväldigt land med ett parti. Jag tycker att jag har en väldig tur som är i Hongkong, att vi fortfarande har rätt att säga vår mening. Men jag upptäckte att när jag sade ifrån skulle jag tystas. Jag upplever nu den tragiska situationen att jag förföljs.

Tron ger kraft

Hur ska jag kunna fortsätta? Ibland är det relativt. Även om jag är förföljd i Hongkong ser jag mig som mycket lyckligare lottad än de oliktänkande på fastlandet. Jag har åtminstone lite skydd från medborgarna i Hongkong, de kommer att se till att jag är okej.

Som jämförelse har dissidenter som Li Wang Yang varit så uthålliga. Jag har också stor beundran för vissa demokratiaktivister och Falun Gong-utövare. De står fast, och den förföljelse de utstår är garanterat inte mindre än min!

Jag vet från Bibeln att Jesus led mycket av förföljelse. Jag tror att ingen har lidit mer än han. Han skällde ut de enväldiga regeringarna. Jag är stolt över honom. Ibland blir jag missmodig i min tro. Jag blir nu förföljd. Jag vet inte om Jesus kan hjälpa mig.

Jag klagar över att det är smärtsamt, men jag påminner alltid mig själv: Jesus är en bra förebild; han offrade till och med sitt liv, och han höll fortfarande ut. Han stod inför det romerska styret, vi står nu inför kommunistpartiet. Historien upprepar sig!

Jag ska säga ifrån när det är fel. Om något är rätt ska jag naturligtvis inte skrika. Men den gången var det omöjligt att ignorera vad Youth Care Association gjorde mot Falun Gong.

Än i dag frågar jag fortfarande, varför kunde de [polisen] låta detta hända och inte bry sig om händelsen? Det verkar omöjligt. Har det gjorts några framsteg sedan händelsen? Det verkar som om polisen har vidtagit vissa åtgärder, men varför väntade de?

Men folket har stöttat mig och kom till Sai Yeung Choi Street den 4 augusti. Där var mer än 3 000 personer och den nådde en explosiv punkt.

Finns det någon ånger?

För egen del (beklagar jag) att jag svor, men nästa gång kommer jag fortfarande att protestera om jag ser liknande orättvisor. Men jag ska vara smartare, och jag kommer att meddela fler medborgare och uppmana dem att komma och hjälpa till.

Jag hoppas att skolan inte får telefonsamtal med klagomål, som får dem att tro jag gjorde något väldigt fel! Jag hoppas att jag smidigt kan återuppta undervisningen, men om inte, ber jag Jesus att hjälpa mig stärka min tro och hjälpa mig att vara en bra lärare. Kanske inte nödvändigtvis i skolan, utan genom olika kanaler, via media, för att lära medborgarna att bry sig om vad som händer i samhället.

Jag hoppas att jag genom tal och kommentarer kan påverka folket, protestera mot orättvisor; men inte bara jag, en människas väg är alltför ensam. Jag hoppas att fler människor kommer att gå samman med mig och att vi kan förenas som en röst.

Översatt från engelska.