Oppositionen har i snart fyra år trummat in att Ulf Kristersson är en dålig statsminister och att den höga arbetslösheten visar på en dålig ekonomisk politik. Nu minskar arbetslösheten och det börjar bli dags för Magdalena Andersson att svara på frågan: Vad kan hon själv göra bättre? Väljarna vet vad Socialdemokraterna är emot, men inte hur Andersson ska minska arbetslösheten.

Under snart fyra år har oppositionens budskap varit tydligt. Ulf Kristersson är en dålig statsminister. Regeringen har misslyckats. Arbetslösheten är för hög. Sverigedemokraterna har för stort inflytande, säkerhetssamordnare glömmer anteckningar och hönshus byggs på Harpsund för skattepengar. Magdalena Andersson vill väldigt gärna bli landets statsminister. Hon har trogna följare tack vare en kontinuerlig kritik av regeringens politik. Men när valdagen närmar sig är det dags att skippa ”Trumpagitationen”, sluta prata om Kristersson och i stället börja tala om den egna politiken. Det är inte oppositionens hårda granskning som är problemet. Problemet är att kritiken blir osorterad och aningen bitter. Arbetslöshet, inflation, SD, Kristerssons personlighet och hans hustrus verksamhet läggs i samma politiska korg. Allt för att skapa bilden av en dålig regering och en olämplig statsminister.

Andersson säger ofta att det vanligaste kravet hon möter bland väljarna är lägre arbetslöshet. Det är ett rimligt krav. Väljarna har rätt att få veta vilken politik som faktiskt kan skapa fler jobb. Arbetslösheten är inget nytt fenomen. Den har varit hög under lång tid, oavsett om Sverige styrts av socialdemokratiska eller borgerliga regeringar. SVT har också konstaterat att det är svårt att se något tydligt mönster där regeringsskiften i sig avgör utvecklingen. Konjunkturinstitutet och SR Ekot konstaterar precis som SVT att arbetslösheten varit ett långvarigt problem oavsett regering. Konjunkturinstitutets generaldirektör Albin Kainelainen har sammanfattat problemet: