En ung kvinna kommer fram till kulturchefen och berättar om en uppgift som hon fått på den prestigefulla författarskolan. Hon ska skriva om en bok som berört henne, men kursledaren fnyser åt hennes val och säger: ”Han skriver för perfekt, ta något annat.”
En gång i tiden skrev poeter poesi för att de var poetiska till sin natur. De hade en läggning, en blick för det verkliga, ett öra, för orden, för det sköna, för det angelägna, och en uppenbar och odiskutabel begåvning för att finna de rätta orden där de flesta andra stod mållösa. De var särlingar, hade ett eget uttryck och gick sin egen väg, kosta vad det kosta månde. Detta var före uppkomsten av författarskolor och skrivarlinjer, vilka årligen tar emot hundratals studenter som inte sällan är berättigade till bidrag och studiemedel för att utbildas till poeter och författare. Biskops-Arnö författarskola, Författarskolan vid Lunds universitet och Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola är några av de mer kända namnen inom denna industri. Otaliga är kurserna landet över i ”kreativt skrivande”, där kursdeltagare under en, två, tre eller fyra dagar, eller för en termin eller två eller tre, ”utforskar sig själva” och utvecklar ett kreativt skapande – kanske ingår att meditera, göra yinyoga, vara i kontakt med naturen, dansa fritt och samtala, för att på så vis öppna upp ”möjligheten till kontakt med vår inre närvaro, bortom prestation och krav”. Kurserna beskrivs som en ”resa” där även ”teoretiska” studier ingår, som regel om könskamp, klasskamp, kolonialism och klimatmedvetenhet.
Kritik mot dessa utbildningar har förekommit, inte minst har det noterats att en auktoritär anda tenderar att utvecklas inom dem. Det handlar inte minst om en likriktning där konformism frodas och slutna nätverk uppstår – en institutionaliserad miljö som ger institutionaliserade författare. Man skriver för sina lärare och kurskamrater, i en bubbla som blir till ett kotteri där allt utanför faller bort och på sin höjd blir ett ”arbetsmaterial” att fylla bubblan med. Livet inte levt, utan kommenterat, och gärna med en överlägsen ”litterär” attityd. Är man riktigt smart, det vill säga först med att realisera idén, kan man skriva en bok om själva bubblan – kritiskt eller ej spelar mindre roll, ty alla i bubblan känner sig utvalda när de kan läsa om sig själva och på så vis bekräfta och legitimera sig själva som tillhörande den utvalda gemensamma bubblan. Självupptagenheten blir förstärkt i en kollektiv form.
